Barack Obama ökar truppnärvaron i Afghanistan och talar om ett slut på kriget. I valet mellan dåliga alternativ framstår denna ”både och”-strategi som en av de bättre.
I tre månader har president Barack Obama och hans närmaste rådgivare analyserat USA:s framtida roll i Afghanistan. I går natt blev slutsatserna av deras överväganden offentliga. De sammanfattas väl i orden ”både och”.
Å ena sidan ska USA snabbt utöka sin truppnärvaro med 30.000 soldater, vilket innebär att amerikanerna kommer att ha drygt 100.000 man i landet. Å andra sidan meddelade Obama att USA ska börja dra sig tillbaka från Afghanistan i juli 2011. Inom mindre än två år måste alltså den afghanska regimen axla ett större ansvar för säkerheten i landet.
Barack Obamas signaler är välkomna. Våldet i Afghanistan har ökat kraftigt det senaste året och det är värt att pröva om en hastig truppförstärkning kan bidra till att dämpa oron – en formel som med viss framgång testats i Irak.
Om Natoalliansen inte omedelbart ska dra sig tillbaka från Afghanistan, vilket riskerar att framkalla ett blodigt inbördeskrig, då är det rimligt att man gör tidsbegränsade uppoffringar för att undvika ett ännu större kaos. Det ligger i linje med vad general Stanley McChrystal har rekommenderat.
Det finns en betydande risk att den militära målsättningen misslyckas, men i Afghanistan handlar det just nu om att välja mellan dåliga alternativ. Barack Obama gör därför rätt som skruvar ned förväntningarna och begränsar syftet med kriget. Efter de senaste årens dystra utveckling handlar det inte längre om att bygga en fungerande afghansk demokrati utan att hejda al-Qaidas framryckningar. Det utesluter inte att Natoalliansen fortsätter att stödja dem som kämpar för ett anständigt och demokratiskt samhälle, men det överskuggande målet är att hålla de militanta islamisterna borta från makten.
Är det fel av Obama att tala om slutet på den militära insatsen? Inrikespolitiskt var det förmodligen nödvändigt, eftersom presidenten pressas hårt av krigsmotståndare i sitt eget demokratiska parti. Afghanistaninsatsen har också blivit alltmer impopulär bland väljarna i stort, inte minst därför att den slukar väldiga belopp och spär på underskottet i den federala budgeten.
Men bortsett från de taktiska och ekonomiska övervägandena är det också sakligt rätt att tala om en bortre parentes för kriget. Senatorn John McCain varnade i går för att al-Qaida stärks av Obamas tal om en reträtt, men samtidigt finns det ingen som kan förvänta sig att västvärlden tänker upprätthålla det nuvarande engagemanget för all framtid. USA och dess allierade, vilket inkluderar Sverige, har befunnit sig i Afghanistan i åtta år. Det är inte märkligt att man efter en sådan lång period börjar diskutera ett tillbakadragande, vilket sätter press på den afghanska regimen att göra mer.
Det omfattande fusket i presidentvalet i kombination med utvecklingen på marken reser dessutom frågan om nyttan av den militära insatsen. Just nu bidrar västvärlden till att stödja en korrupt regim. Blotta närvaron av utländska trupper har dessutom väckt lokalbefolkningens vrede i delar av landet.
Barack Obama bär säkert på dessa tvivel, och helst av allt skulle han nog lägga sin kraft på inrikespolitiska reformer. Men i likhet med sina företrädare är Obama på väg att bli uppslukad av ett segdraget krig som han i presidentvalrörelsen framställde som nödvändigt och rättfärdigt.
Det går inte att backa bandet och utgå från ett Afghanistan som inte existerar. Natoalliansen måste förhålla sig till dagens realitet och göra det bästa av situationen. ”Både och”-strategin framstår som ett av de minst dåliga alternativen.
DN 3/12 2009