Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Mirakel för mycket begärt av EU

DN 2/9 2017. Frankrike har Macron, Tyskland har Merkel. Båda är varma Europavänner. Men räkna inte med att de löser EU:s problem i brådrasket.

För att något ska bli gjort i EU måste den tysk-franska motorn brumma på, har det alltid hetat. Finanskrisen hällde socker i tanken. Nu hörs förhoppningar om en högre växel.

Frankrike gjorde i maj tummen ned för Marine Le Pens reaktionära nationalism. I stället valdes en ung Europavän och globaliseringsivrare till president. Emmanuel Macron erbjöd sig att reformera landet, och därigenom övertyga Tyskland om att åter få snurr på unionen.

Den folkliga entusiasmen för raska steg mot europeisk integration är klen. Och artighetsfraserna åsido, Macron och Merkel har olika syn på vad som kan och bör ordnas.

Om tre veckor håller Tyskland val, och förbundskansler Angela Merkel skrider ohotad mot en ny mandatperiod. Ingen tvivlar på att hon också är en övertygad europé. När det tyska eventet är avklarat kunde således starten gå för en ny fas i EU-samarbetet.

Att både Tyskland och Frankrike fortsätter som lojala supportrar till EU är förstås livsviktigt. Federalister bör dock lägga band på optimismen. Någon vidare offensiv är knappast att vänta. Den folkliga entusiasmen för raska steg mot europeisk integration är klen. Och artighetsfraserna åsido, Macron och Merkel har olika syn på vad som kan och bör ordnas. Därtill kommer andra sprickor i unionsbygget.

I Frankrike lades en stor arbetsmarknadsreform fram i veckan. Den gallrar i 3 500 sidor föråldrad lagstiftning, låter parterna göra upp lokalt och underlättar både anställning och uppsägning. Innehållet ger möjlighet att kapa arbetslösheten, och Macrons ambition att banta den svällande franska staten är likaså rätt tänkt. Men resultat tar tid.

Skeptiker fokuserar på fackföreningarnas motstånd, och så klart att de gnäller över urholkad makt. Men anslutningsgraden är runt 8 procent, inflytandet mer inmurat i lagboken än bevis för utbrett stöd. Macron gör vad han lovade i valet, han har en stor majoritet i parlamentet och enligt opinionsmätningar tycker de flesta att arbetsmarknadsplanen är riktig. Utmaningen är att hålla sig kall inför bråkmakarna.

Om Macron kan hålla löftet till Tyskland kvarstår ändå skiljaktigheter om EU. Han gillar frihandel som princip, men tror att lite protektionism här och där behövs för att skydda unionens medborgare. För euroområdet vill han ha en finansminister och en gemensam budget, och framför allt att medlemsländerna tar ansvar för varandras skulder. I förlängningen kommer överstatliga socialförsäkringssystem och harmoniserade minimilöner.

På de flesta sätt visar sig president Macron inte vara så olik sina företrädare. EU ska fungera som Frankrikes redskap.

En del tycker sig höra merkelsk sympati för Macrons program, men de lyssnar selektivt. Att bygga ut räddningsfonden ESM till mer av europeisk valutafond à la IMF är en tysk idé från början, och mer ett komplement till nationell budgetdisciplin än något annat. Eurofinansministern ser Merkel som en byråkrat med en liten fond till forskning och annat behjärtansvärt. Konkurrenskraft skapas genom strukturreformer, inte välgörenhet, och hon tänker inte bli borgensman för andras banker. En transferunion, där Tyskland garanterar franska och italienska statsobligationer, glöm det.

Merkels grundinstinkt är lagom lunk framåt, om inte olyckor som Greklandskrisen inträffar. Hur nästa tyska regering ser ut är visserligen oklart, socialdemokraterna vill egentligen rymma från sin tynande tillvaro i den stora koalitionen. Med liberaler eller gröna som partner uppstår impulser i olika riktningar. Men väljarna vill, liksom Merkel, inte ha några revolutioner.

EU består som bekant av några länder till. Flyktingfrågan skapar stora spänningar. Tyskland och Sverige insisterar på omfördelning, Italien klagar bittert över bristande solidaritet, Polen vägrar, Frankrike är måttligt intresserat. Prioriteringen att stänga gränsen har blivit allmän, men de moraliska och praktiska svårigheterna med afrikanska läger består.

Polens försök att strypa rättsstaten möter ungerskt gillande och alla andras protester. Macron kräver indragna bidrag och slopad polsk rösträtt, men för Tyskland är grannlandet ett historiskt känsligt ämne.

Brexit, Europaarmé, populism – nog har EU saker att hantera.

En union med olika hastigheter, där några deltar mer och andra mindre, blir ett allt vanligare mantra. Den tysk-franska farten kommer ändå att vara avgörande. Det i grunden goda samarbetet ska inte riskeras genom förhastade beslut. EU har alltid snubblat sig fram, och drömmen om trollslag som får allt att fungera är just en dröm. En otålig Macron och en stillsam Merkel kan vara en ganska bra kombination.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.