Det är inte ett framsteg att ordet mobbning trängts tillbaka och ersatts av ”trakasserier och kränkande behandling”. Utan tydliga ord försvagas arbetet för en bättre skolmiljö.
Skolinspektionen gör flera viktiga iakttagelser i sin granskning av skolornas arbete mot trakasserier och kränkande behandling. I rapporten som presenterades i går framhålls att skolor som lyckas skapa en god miljö för sina elever har väl kända rutiner för hur arbetet ska bedrivas. Alla vuxna i skolan följer dem, och insatserna utvärderas efteråt.
Men att prata om värdegrund räcker inte. Elever kan under en lektion först ge de förväntade svaren om vad som är goda normer och sedan gå ut på rast och behandla sina kamrater lika illa som vanligt. För att skolmiljön ska förändras till det bättre krävs, som Skolinspektionen framhåller, en tydlig koppling mellan ”värdegrundsarbetet” och elevernas egen vardag.
Rapporten innehåller alltså en hel del som är tänkvärt. Ändå ger den en oroande bild av hur arbetet mot mobbning utvecklats på senare år.
Ordet ”mobbning” har trängts undan till förmån för ”trakasserier” och ”kränkande behandling”. I rapporten förklaras det med att lagstiftaren använder de två senare begreppen. Skolinspektionen konstaterar också att trakasserier och kränkande behandling har en vidare innebörd. Att kalla en kamrat för hora eller ufo kan vara kränkande även när det inte är ett inslag i något som kan kallas mobbning.
Att skolorna fått vidare definitioner på vad som inte är accepterat beteende kan ses som en höjning av ambitionerna. Men väl så viktigt som att ha höga mål är att ha tydliga och begripliga mål. En ambitionshöjning som skapar osäkerhet om var gränserna går kan i praktiken försvåra arbetet för en god skolmiljö och leda till att fler elever far illa.
Den stora fördelen med begreppet mobbning är att det har en kärna som alla förstår. Mobbning handlar om maktmissbruk, om att elever ger sig på någon som är svagare. I regel syftar man också på ett systematiskt beteende. Urtypen är ett återkommande och allt hänsynslösare hackande uppifrån och ned.
Naturligtvis kan man hävda att skolan måste ingripa långt tidigare. Det ska aldrig få gå så långt att man kan tala om mobbning.
Men verkligheten är mer komplicerad. Hur många handlingsplaner som än skrivs kommer man inte åt alla ord och handlingar som skadar. Tråkningar och subtila markeringar av att en viss elev har lägre status kan vara svåra att upptäcka och göra något åt. När den fysiska kontakten elever emellan passerar gränsen mellan lek och allvar är heller inte alltid uppenbart.
Just för att ”trakasserier” och ”kränkande behandling” är så vida begrepp blir det svårt att nå samsyn mellan alla vuxna i en skola om vad som är rätt toleransnivå. Det finns olika syn även på vad som ska klassas som mobbning. Men ordets grundbetydelse, att de starkare systematiskt behandlar de svagare illa, ger ändå en god bild av vad det är skolorna måste vara särskilt uppmärksamma på.
Den tydliga innebörd som ordet mobbning har gör det också till en mycket bättre grund för skolornas styrdokument. Det är alltid en risk med ”planer” att de inte blir mer än ord på ett papper. Och ju luddigare ord som används i dem, desto högre blir sannolikheten att de i praktiken aldrig förändrar något.