Mobbning är ordet
Publicerat 2010-02-03 00:05
Det är inte ett framsteg att ordet mobbning trängts tillbaka och ersatts av ”trakasserier och kränkande behandling”. Utan tydliga ord försvagas arbetet för en bättre skolmiljö.
Skolinspektionen gör flera viktiga iakttagelser i sin granskning av skolornas arbete mot trakasserier och kränkande behandling. I rapporten som presenterades i går framhålls att skolor som lyckas skapa en god miljö för sina elever har väl kända rutiner för hur arbetet ska bedrivas. Alla vuxna i skolan följer dem, och insatserna utvärderas efteråt.
Men att prata om värdegrund räcker inte. Elever kan under en lektion först ge de förväntade svaren om vad som är goda normer och sedan gå ut på rast och behandla sina kamrater lika illa som vanligt. För att skolmiljön ska förändras till det bättre krävs, som Skolinspektionen framhåller, en tydlig koppling mellan ”värdegrundsarbetet” och elevernas egen vardag.
Rapporten innehåller alltså en hel del som är tänkvärt. Ändå ger den en oroande bild av hur arbetet mot mobbning utvecklats på senare år.
Ordet ”mobbning” har trängts undan till förmån för ”trakasserier” och ”kränkande behandling”. I rapporten förklaras det med att lagstiftaren använder de två senare begreppen. Skolinspektionen konstaterar också att trakasserier och kränkande behandling har en vidare innebörd. Att kalla en kamrat för hora eller ufo kan vara kränkande även när det inte är ett inslag i något som kan kallas mobbning.
Att skolorna fått vidare definitioner på vad som inte är accepterat beteende kan ses som en höjning av ambitionerna. Men väl så viktigt som att ha höga mål är att ha tydliga och begripliga mål. En ambitionshöjning som skapar osäkerhet om var gränserna går kan i praktiken försvåra arbetet för en god skolmiljö och leda till att fler elever far illa.
Den stora fördelen med begreppet mobbning är att det har en kärna som alla förstår. Mobbning handlar om maktmissbruk, om att elever ger sig på någon som är svagare. I regel syftar man också på ett systematiskt beteende. Urtypen är ett återkommande och allt hänsynslösare hackande uppifrån och ned.
Naturligtvis kan man hävda att skolan måste ingripa långt tidigare. Det ska aldrig få gå så långt att man kan tala om mobbning.
Men verkligheten är mer komplicerad. Hur många handlingsplaner som än skrivs kommer man inte åt alla ord och handlingar som skadar. Tråkningar och subtila markeringar av att en viss elev har lägre status kan vara svåra att upptäcka och göra något åt. När den fysiska kontakten elever emellan passerar gränsen mellan lek och allvar är heller inte alltid uppenbart.
Just för att ”trakasserier” och ”kränkande behandling” är så vida begrepp blir det svårt att nå samsyn mellan alla vuxna i en skola om vad som är rätt toleransnivå. Det finns olika syn även på vad som ska klassas som mobbning. Men ordets grundbetydelse, att de starkare systematiskt behandlar de svagare illa, ger ändå en god bild av vad det är skolorna måste vara särskilt uppmärksamma på.
Den tydliga innebörd som ordet mobbning har gör det också till en mycket bättre grund för skolornas styrdokument. Det är alltid en risk med ”planer” att de inte blir mer än ord på ett papper. Och ju luddigare ord som används i dem, desto högre blir sannolikheten att de i praktiken aldrig förändrar något.
Visar 1-10 av 31. Per sida:
Jag har aldrig och kommer aldrig att förstå hur vuxna människor diskuterar handlingsplaner över barns mobbing och trackaserier, som att det är barns "elaka" sinne som utsätter andra för elakheter. när det överallt pågår vuxenmobbing, som ingen pratar om. Borde det inte rimlogtsvis vara där man pratar om åtgärder så att de små slipper ta efter spdana avskyvärda saker?
Man ursäktar mobbingen med att "du gjorde ju så och så och betedde dig därmed illa mot oss, så därför har vi rätt att bete oss, som vi gör". Man måste vara väldigt stark, medveten och smart för att kunna försvara sig mot mobbing. Utförs mobbingen av en grupp, man måste möta varje dag och inte kan komma undan för att "vila upp" sig, är det nog så gott som omöjligt. Därför bör en klassmobbare absolut skiljas från gruppen. En arbetsplatsmobbare också förstås, men där är det nog svårare.
Marie, 09:19, 5 februari 2010. Anmäl
Man måste skilja mellan mobbing och trakasserier och kränkande behandling. Vid mobbing utesluter gruppen (med en ledare i spetsen) någon som skiljer sig i sina värderingar och/eller sitt beteende från de de övriga och visar på alla sätt att "du hör inte till oss, dig kan vi behandla som vi behagar och har också rätt till det, för du är så konstig och avvikande". Försöker offret försvara sig och kanske till och med hämnas, uppstår nya skäl till förföljelser.
Marie Lind, 09:10, 5 februari 2010. Anmäl
Att mobba någon, som avviker från gruppens normer är faktiskt ett vanligt mänskligt beteende, som syftar till att stärka gruppen. Inte underligt då, att det är svårt att komma tillrätta med.......?! Mobbaren måste först och främst omplaceras, men också få psykologhjälp.
Beteendevetare, 21:57, 3 februari 2010. Anmäl
Jag insåg alltså genast, att det måste vara så, att det är den som är bäst på gruppens normer, som blir ledare. Ja åtminstone om personen i fråga är tillräckligt " stark" för att kunna ikläda sig den rollen. Det finns många aspekter på det här problemet, men att mobbaren skulle bli bättre av att själv bli mobbad, tror jag absolut inte på. Inte heller att straff skulle hjälpa.
Densamma, 21:43, 3 februari 2010. Anmäl
Mobbaren kan vara stark i den betydelsen, att det rör sig om en person med ledaregenskaper, någon som har förmåga att dra andra med sig. Mobbaren har säkert också stora behov av att hävda sig, men har säkert betydande psykiskt problem med sig hemifrån, vilket också den mobbade kan ha. Men det här är komplicerat och går inte att reda ut på det här begränsade utrymmet. När jag läste sociologi fick vi lära oss att det är den som är bäst på gruppens normer som blir ledare, något som jag genast insåg
Marie, 21:37, 3 februari 2010. Anmäl
Theophrastus! Håller med dig om att gruppidentiteten är viktig för mobbaren. Jag skrev "svag" just för att markera att den som mobbaren ger sig på inte nödvändigtvis behöver vara en svag person, men är någon som mobbaren och hans grupp vågar ge sig på för att personen ifråga avviker från gruppens normer. Du markerade också ordet svag med " så du gjorde väl också något slags förbehåll ? Vad menade då DU?
Marie Lind, 21:26, 3 februari 2010. Anmäl
Tycker inte att man skall utgå ifrån att det är den starke som mobbar den svage. Vilket slags svaghet skulle det handla om? Fysisk? Psykisk? I själva verket är det ofta mobbaren som har problem. Mobbaren är definitivt inte stark. Genom att prata om mobbaren som den starke och mobboffret som den svage förstärker man en felaktig bild av vad mobbning faktiskt är.
Pernilla, 19:46, 3 februari 2010. Anmäl
Anna.
Skulle du kunna länka till någon källa som visar på att mobbning är en effektiv metod mot just mobbning? Jag tvivlar inte på att du har rätt, jag är bara nyfiken.
Robert, 19:29, 3 februari 2010. Anmäl
Skolans vassaste instrument mot mobbning är samtal med mobbare för att försöka få dem att sluta. Jag tror inte att folk i allmänhet förstår hur lite makt skolan har att sätta emot mobbare (och även deras föräldrar i många fall) i de fall mobbaren inte godvilligt avstår. Att höja rösten mot en mobbare kan dessutom medföra att denne känner sig kränkt av personal.
Bengan, 19:28, 3 februari 2010. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
