Moderaterna har bytt strategi. Storpolitiken har fått ge plats för fjuttpolitiken. Statsministern har gått från att vara statsman till att bli slugger.
Det var säkert en nöjd Fredrik Reinfeldt som lämnade Visby i går. Under mindre än ett dygn hann han figurera i alla större medier. Likt en rockstjärna hade han lyckats fylla varje plätt framför – och bakom – scenen när han valtalade i söndags. Och vid den efterföljande alltid mycket uppskattade programpunkten ”Eftersnack”, där journalisten Lars Adaktusson och imitatören Göran Gabrielsson grillar partiledarna, lyckades statsministern riva ned både applåder och skratt. Kontrasten mot förra året kunde knappast varit större. Då var det den pinfärske EU-ordföranden Reinfeldt som äntrade scenen och höll ett allvarstyngt brandtal om Europa och om EU:s betydelse för fred och frihet. Då fanns ingen opposition, inga fjuttiga hundralappar hit eller dit, i stort sett ingen inrikespolitik alls.
I år fanns ingen omvärld. Inget EU och ingen svensk trupp i Afghanistan. Bortblåst är också Fredrik Reinfeldts miljöengagemang – det som han tidigare bedyrade vara äkta trots att han vaknat rätt sent på den kudden. De nya Moderaterna argumenterar mot oppositionens kilometerskatt och bensinskatt som om de enbart vore skattehöjningar och inte styrmedel för att nå de klimatmål som inte minst Reinfeldt själv argumenterat för. I år är både tonläge, tilltal och angreppssätt ett helt annat. Det är valår, visst. Men ändå.
I förra valrörelsen vulgariserade Socialdemokraterna debatten genom att kalla jobbskatteavdraget för en pensionärsskatt. Därefter har bland andra näringsminister Maud Olofsson (C) gjort precis samma sak när hon kallat oppositionens planer på att återställa arbetsgivaravgiften för ungdomar till den nivå som gäller för alla för en ungdomsskatt.
Fredrik Reinfeldt gick ännu längre. Under sitt Gotlandsbesök talade han om både pensionärsskatt och ungdomsskatt. Och om kvinnoskatt och löntagarskatt. Samt förstås om de verkliga skatter som de rödgröna vill höja. Den lilla skillnad i skatteintäkter som uppenbarade sig när de rödgröna presenterade sin skuggbudget i maj har Moderaterna blåst upp till oigenkännlighet och gjort till sitt paradnummer.
De två blocken stjäl friskt från varandra – inte bara valaffischer. Det högerspöke som i de rödgrönas retorik bara vill sänka skatten och utarma välfärden har nu bytt sida och blivit ett vänsterspöke som bara vill höja skatten och utarma Sveriges goda offentliga finanser.
Med Moderaternas löfte (nåja) om att inga skatter ska sänkas under nästa år bestjäls vänsteralternativet just det argumentet. Andra argument har regeringen skjutit hål på i kraft av sitt regerande. Den goda offentliga ekonomin, hushållens förbättrade ekonomi och den minskade statsskulden. Det borde räcka långt. Sverige är mer förtjänt av en statsminister och regeringschef som tar väljarna och politiken på allvar än av en slugger som plockar billiga poäng. Vissa menar att skillnaderna måste förstärkas för att de två blocken blivit för lika. Att det blivit så trångt i mitten att de nya Moderaterna är lika goda Socialdemokrater som Socialdemokraterna själva.
Men det är bara delvis sant. Den inkomstskattesänkning på drygt en tusenlapp i månaden som regeringen genomfört under mandatperioden hade aldrig gjorts under en socialdemokratisk regering. Inte heller hade Socialdemokraterna med sina stödpartier drivit igenom den förändring av sjukförsäkringen som alla visste var nödvändig. Så visst finns skillnader. Och visst har Fredrik Reinfeldt rätt – både i sak och ideologiskt – när han pratar om värdet av att lägga skattepengar på välfärdssektorn snarare än på höjda nivåer i socialförsäkringssystemen och att det skiljer Moderaterna från Socialdemokraterna.
Kort sagt finns en politisk verklighet som alliansen kan surfa på.