Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Moderaternas kris har bara börjat

Anna Kinberg Batra var partiledare 2015-17.
Anna Kinberg Batra var partiledare 2015-17. Foto: Roger Turesson

DN 26/8 2017. Anna Kinberg Batras misslyckande är i hög grad också partiets. Hon hade ett svagt mandat från ett parti som inte vet vad det vill.

Slutsatsen var den enda rimliga: Uppförsbacken är för brant. När det finns tillräckligt stöd bland länsförbunden för en extrastämma om partiledarskapet så är det kört.

Det spelar ingen roll att det inte finns någon annan person som självklart skulle vara bättre än hon som ledare för Moderaterna. Det blir betydelselöst att partiets problem egentligen är så mycket större än ledarens insatser. Hon var tvungen att avgå. Det fanns inget alternativ.

Vid fredagens presskonferens sa sig Anna Kinberg Batra vara stolt över det hon uträttat och det var tydligt att hon kände sig orättvist behandlad. Men en stor majoritet av såväl väljare som bedömare utanför partiet delar revoltörernas uppfattning att hon kommit till korta. Hon har svajat mellan budskapen på ett sätt som gjort det svårt att begripa vad hon och partiet egentligen vill. Ena dagen kallar hon Sverigedemokraterna för ett rasistiskt parti. Andra dagen meddelar hon att man ska tala med dem och skapar intrycket att hon vill söka stöd från SD.

Som politikertyp är Anna Kinberg Batra mycket olik Mona Sahlin. Huvudanklagelsen mot moderatledaren har varit att hon är dålig på att kommunicera, medan Sahlins stora styrka som politiker låg just där, i förmågan att tala så att människor lyssnade och berördes. Men när det gäller ledarskapets förutsättningar finns stora likheter mellan Sahlins och Kinberg Batras partiledartid.

Göran Persson och Fredrik Reinfeldt hade båda under lång tid varit statsminister och haft en mycket dominerande ställning i sitt parti. När valnederlaget till sist kom väcktes längtan efter förnyelse. Många hoppades att det skulle bli lättare att andas utan den store mannen i ledningen. Med en ny, gärna kvinnlig partiledare skulle det bli högre i tak och grunden kunna läggas för partiets återkomst till makten.

Partiet vet inte vad det vill. Det saknar en samlande vision av vad det är och bör vara.

Men varför förlorades valet? Och vilken skulle den nya kursen bli? Det var i båda fallen höljt i dunkel. I teorin innebar det stor frihet för den nya ledaren, ett utrymme att gripa initiativet och forma en annan politik än den som förknippats med företrädaren. Men i verkligheten fick varken Sahlin eller Kinberg Batra något starkt och öppet mandat. Partiet förväntade sig och krävde en snabb återkomst till Rosenbad. Men varken S efter Persson eller M efter Reinfeldt hade någon djupare krisinsikt. Partiet hade fått för få röster – det var felet som skulle åtgärdas.

Socialdemokraterna kickade Mona Sahlin utan att ha någon klar idé om vem som skulle göra jobbet bättre än hon. De fick Håkan Juholt. Riktigt så illa behöver det inte gå för Moderaterna. Men det är ett stort risktagande att rata en partiledare utan att ha något bra alternativ.

Ulf Kristersson, som bland annat har varit Muf-ordförande och socialförsäkringsminister, må ha det som Kinberg Batra saknar: förmågan att tala på ett både tydligt och övertygande sätt. Men han är inte känd för att få saker uträttade, och han har varit blek i den för partiet så viktiga rollen som ekonomiskpolitisk talesperson.

Skulle Kristersson tacka nej kan det bli ännu värre. Den tidigare arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson är möjligen lite bättre än han på att få saker ur händerna på sitt ansvarsområde. Men hon är oprövad i en bredare politisk roll. Hennes bakgrund inom Livets ord och antiabortorganisationen Ja till livet kan få många väljare att tveka och fråga sig: Vem är hon, egentligen?

Moderaternas kris har bara börjat. För även om partiet lyckas undvika att gå från en ifrågasatt partiledare till en ännu mer misslyckad finns grundproblemet kvar: Partiet vet inte vad det vill. Det saknar en samlande vision av vad det är och bör vara. SD har helt enkelt kvaddat den Reinfeldtska idén att Moderaterna ska vara ett statsbärande parti som tillsammans med de borgerliga allianskollegorna når majoritet i val och levererar vad det har lovat sina väljare.

Men identitetskrisen går djupare än så, för inte heller tiden när partiet leddes av Gösta Bohman eller Carl Bildt erbjuder längre någon trovärdig förebild. Den sammanhållande kraften var på den tiden viljan att bryta den socialdemokratiska hegemonin i Sverige. I dag finns inte längre bara två politiska poler där ideologisk tydlighet kan uppnås genom profilering som Socialdemokraternas hårdaste kritiker. Moderaterna måste också förhålla sig till Sverigedemokraterna och deras bruna arv. De behöver på en gång en stabil inre kompass och mod att mycket oftare och i fler frågor än tidigare ingå överenskommelser med sin gamla älsklingsfiende.

Så ser den svåra och oattraktiva uppgiften ut.

DN Ledare. 26 augusti 2017

Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.