Att bli polis är en dröm för många unga människor, i synnerhet män. Två tredjedelar av de cirka 7.000 sökande till Polishögskolan brukar vara män och en tredjedel kvinnor.

Antagningsprocessen omfattar intervjuer, fysiska prov och andra test. När den är över fattar en nämnd bestående av bland annat rikspolischefen och rektorn för Polishögskolan beslut om vilka som ska antas. Man vaskar alltså först fram ett antal lämpliga kandidater och gör sedan ett urval bland dem.

Vid de senaste tre tillfällena har man beslutat att anta exakt 50 procent kvinnor och 50 procent män. Polisen förnekar att det rör sig om kvotering, men förfarandet har väckt reaktioner, bland annat från Centrum för rättvisa.

I ett inslag på Aktuellt (26/7) hävdar Marie Andersson, chef för rekryteringsenheten vid Rikspolisstyrelsen, att den jämna könsfördelningen beror på en slump. Senare i samma inslag menar Maria Bredberg Pettersson, tillförordnad rikspolischef, att antagningen bygger på en medveten strategi.

Det vore lämpligt att chefer inom Polisen förmedlar samma bild. Annars kan allmänheten lätt få intrycket att myndigheten har något att dölja. Det är minst lika olämpligt som att frågor uppstår om huruvida polisen sätter sig över lagen när de sållar bland eleverna. Kvotering är nämligen olaglig vid antagning till högskola. Positiv särbehandling blir olaglig från den 1 augusti i år.

Samtidigt har Maria Bredberg Pettersson rätt när hon säger att polisens uppdrag kräver att poliskåren speglar samhället. Det är ett rimligt mål att fler kompetenta kvinnor och personer med utländsk bakgrund blir poliser. Frågan är bara vilken väg som leder rätt.

I dag råder en fixering vid de fysiska proven vid antagningen till Polishögskolan. En kvinna kan ha en examen i juridik eller dataprogrammering och en analytisk förmåga som en schackmästare – hon måste ändå klara att lyfta en 77 kilos docka i 15 meter. Klarar hon bara 14 meter är det kört. Samma princip gäller när en färdig polis söker in till nationella insatsstyrkan. Alla sökande måste göra fem chins med en extra vikt på 22 kilo. Ingen kvinna har hittills klarat det provet – och vilken övrig kompetens, förutom muskelkraft, hon skulle kunna bidra med ses som ointressant.

Den här sortens tänkande är förlegat. Fysisk styrka är givetvis relevant i polisyrket, men det moderna samhället ställer också många andra krav. Avancerade IT-kunskaper, språk och internationell rätt är bara några exempel.

Polisen bör skapa fler vägar in i yrket. I dag finns en ovilja att rekrytera medarbetare med annan bakgrund än Polishögskolan, till exempel som utredare. Men sådan rekrytering skulle bredda polisens kompetens i fråga om ämneskunskaper, livserfarenheter och synen på den organisation man arbetar inom. En organisation där alla är stöpta i samma form stagnerar lätt. Polisen brottas med bristande effektivitet och en konservativ skråmentalitet – behovet av nya impulser tycks närmast akut. Rekrytering utifrån skulle dessutom kunna tillföra kåren många kompetenta kvinnor.

Polisen måste också bli bättre på att locka kvinnor till yrket, genom att bli en modern, attraktiv arbetsplats. Att bara en tredjedel av de sökande till Polishögskolan är kvinnor säger något om synen på polisyrket. Den bilden behöver myndigheten jobba på.

Man skulle kunna säga att polisen i dag har ett antagningssystem som diskriminerar kvinnor och en arbetsplats som inte lockar kvinnor. Och så försöker man kompensera för dessa två misslyckanden genom något som liknar kvotering. Det är självklart inte någon bra lösning.