En politisk kris slutar sällan där den började. När medier konfronterar presidenter och ministrar med besvärande frågor är det sällan uppgifterna i sig som tvingar fram en avgång, utan hanteringen av avslöjandena.
I ett försök att rentvå snärjer makthavare in sig i förklaringar som senare visar sig lögnaktiga. Watergate är det klassiska exemplet på när försöken att dölja det ursprungliga problemet utvecklas till det stora problemet. President Nixon ägnade sig åt en cover up. I Sverige tvingades statsminister CG Ekman avgå när det visat sig att han ljugit om bidragspengar från finansmannen Ivar Kreuger.
Ingen har hittills beslagit den svenske kungen med osanning när han kommenterat anklagelserna i boken ”Den motvillige monarken” och kopplingarna mellan hans nära vän Anders Lettström och grovt kriminella. Men efter måndagens TT-intervju har kungen på ett dramatiskt sätt höjt sina egna insatser i dramat.
Den svenske statschefen hade kunnat nöja sig med att upprepa sina tidigare uttalanden där han förnekat kontakter med kriminella och talat om att ”vända blad”. I stället valde kungen att tillbakavisa praktiskt taget allt komprometterande som påståtts om honom sedan i höstas. Vad Carl XVI Gustaf därmed gör är att sätta sin egen trovärdighet som statschef i pant.
Strategin är mycket riskabel, om det kommer fram nya belägg som visar att sanningen är en annan.
Det svenska kungahuset, liksom det danska och norska, vilar på ett stort och brett förtroende hos allmänheten. Medborgarnas tillit är monarkernas enda hårdvaluta. Den dagen människor börjar tvivla på att kungahusens yttersta representanter talar sanning lever de farligt.
Mot den bakgrunden är det obegripligt att den svenske statschefen och männen kring honom inte vårdar sitt förtroendekapital bättre.
Med måndagens intervju har kungen exponerat sig själv för frågor som drar ned honom till en nivå där han aldrig tidigare befunnit sig. Usla rådgivare och bristande eget omdöme har försatt statschefen i denna situation.
Svaren var tänkta att lugna, men reste i stället frågor om varför kungen i höstas talade om att ”vända blad” i stället för att som nu förneka. Inte heller är det begripligt varför den nära vännen Anders Lettström sökte upp tungt kriminella personer för att få tag på bilder som enligt kungen inte finns.
Den som läser den långa intervjun, historiskt unik i sin tuffhet, påminns också om vikten av att ha en statschef som kan formulera sig sammanhängande på utländska språk, liksom sitt eget.
”Ett nytt kapitel har inletts”, sade i går historikern Herman Lindqvist apropå den senaste tidens händelser. Det är oväntat starka ord för att komma från en profilerad rojalist.
Om kungen vill återvinna förtroendet och vara en monark i tiden, bör han av ren självbevarelsedrift lyssna på kritiken och göra kungahuset betydligt mer genomskinligt och professionellt. En öppen redovisning av hur apanaget används borde vara en självklarhet, liksom en lyhördhet för kraven på större granskning från riksdagens sida.
Kanske skulle de åtgärderna bidra till att maskera monarkins demokratiska problem som med den aktuella krisen hamnat i blixtbelysning: att vår statschef ärver sin position oavsett förtjänst, skicklighet eller omdöme, att vi har ett kungahus som det knappast går att utkräva ansvar av, att monarkin göder en kultur av svassande och servilitet, där en Anders Lettström med en blandning av lätthet och omdömeslöshet kan dansa.
Man behöver inte vara republikan för att se de betydande nackdelarna med vårt nuvarande statsskick, men det underlättar.