Tiotusentals syrier har fängslats, torterats och dödats under upproret. Rebellernas väpnade motstånd växer, men den fredliga massan av demonstranter ger inte upp sin del av kampen mot Assadregimen.
Skamligt nog vägrar Ryssland och Kina att låta FN:s säkerhetsråd fördöma våldet och uppmana Assad att lämna makten. Generalförsamlingen antog en resolution med den innebörden natten till fredagen. Den är inte bindande men kan ha symbolisk betydelse, eftersom initiativet kom från Arabförbundet. Omröstningen visade också vilka Assads vänner är: Iran, Nordkorea, Kuba och ytterligare några otrevliga regimer.
Arabvärlden är dock inte heller något under av enighet eller entydigt demokratiska strävanden.
Saudiarabien är en diktatur som uttryckte sin bestörtning över att USA lät vännen Mubarak avsättas av den folkliga revolten i Egypten. Att saudierna och gulfstaterna nu är drivande mot Assad har åtskilligt att göra med att de är sunniter, liksom den stora majoriteten syrier – medan den härskande alawitiska minoriteten i Syrien är en förgrening av shiaislam.
Det shiitiska Iran är Syriens närmaste allierade och Saudiarabiens värsta rival i regionen. Irak, med en shiitiskt dominerad regering, är djupt skeptiskt till sanktioner mot Assad. Sunnitiska irakiska extremister, med meriter från den amerikanska ockupationen, misstänks å sin sida för att försöka ansluta sig till de syriska rebellerna.
Konflikten mellan shia- och sunnimuslimer är inte den enda som spelar roll för maktbalansen i regionen. Men den är en viktig faktor i den explosiva mix som Syrien utgör, och därmed för omvärldens avvägningar.
Att FN och Nato ingrep i Libyen, medan ingen vill agera mot massakrerna i Syrien, kan ses som exempel på dubbelmoral. Skillnaderna mellan länderna är dock överväldigande. Den internationella plikten att skydda civila går tyvärr inte att frikoppla från vad som är genomförbart.
Libyen är ett land med liten befolkning, koncentrerad till kustremsan. Khaddafis motståndare kontrollerade territorium med något som liknade en rebellarmé. Regimens militära resurser var jämfört med Syriens relativt små. En intervention i Libyen kunde göras med begränsade medel. Assaddiktaturen har en helt annan motståndskraft.
Ett FN-beslut är inte livsnödvändigt. Rysslands och Kinas sabotage kan inte i sig förhindra sanktioner eller andra åtgärder om de anses legitima i arabvärlden. Problemet är att bra handlingsalternativ saknas i Syrien.
Efter USA:s invasion i Irak är entusiasmen för nya militära äventyr svag, inte minst i Syriens grannland Turkiet. Att utrusta och träna rebellsoldater är en möjlighet, men att skicka in fler vapen i krutdurken är också en risk. En flygförbudszon, som i Libyen, hjälper föga mot stridsvagnar och Assads luftförsvar är klart vassare än Khaddafis. Skyddszoner för civila vid turkiska gränsen kan upprättas men måste i så fall också försvaras.
Fallet Syrien föranleder reflektioner över den arabiska våren i allmänhet. Där har kaos avlöst ”stabilitet”. I övrigt spretar revoltens utfall åt olika håll.
Militärrådets vilja att lämna ifrån sig makten i Egypten ifrågasätts. Amnesty har rapporterat om milisernas övergrepp i det nya Libyen. Polis och demonstranter drabbade på fredagen samman i Bahrain. Kristna utsätts för attacker, kvinnors rättigheter är inte garanterade. Islamister, om än lugnare varianter, har vunnit valen i flera länder. I Tunisien har en halv miljon arbetslösa blivit 700.000.
Så var våren värd sitt pris? Obetingat ja. Att välta diktaturer innebär alltid risker. Det gick inte att veta vad som skulle komma efter Khaddafi och Mubarak, och inte efter Assad heller. Men revolternas mening är hoppet, att något bättre faktiskt är möjligt.