Klockan 23.21 den 28 februari 1986 sköts Sveriges statsminister till döds på en trottoar intill Sveavägen i Stockholm. Sedan sprang mördaren in på Tunnelgatan och uppför trapporna mot David Bagares gata och försvann.
Han var klädd i en mörk jacka. Några vittnen hävdar att han sprang klumpigt och haltande uppför trapporna. Andra beskriver en smidig flykt från mordplatsen, men ingen såg vart han sedan tog vägen.
Det är en fortsatt skandal att det svenska rättsväsendet ännu inte har lyckats gripa, döma och straffa den som mördade Olof Palme.
Jakten på mannen som sprang in i mörkret på Tunnelgatan havererade på ett tidigt stadium.
Polisen gjorde några ödesdigra misstag redan under mordnatten. Sveavägen spärrades inte av, det utgick inget rikslarm och allmän handfallenhet präglade polisens reaktioner under de första, för brottsutredningen så viktiga timmarna.
Det var till exempel den mördade Olof Palmes skadade hustru som hade sinnesnärvaro nog att be någon kontakta Sveriges politiska ledning, vice statsminister Ingvar Carlsson.
Under åren som gått sedan dess har flera kommissioner granskat mordutredningen. De många misstagen är väl dokumenterade.
Men har Sverige lärt av det som hände? Nej, inte tillräckligt.
Det finns i dag en större medvetenhet om att det är viktigt att hålla sig till regelboken när något omstörtande sker. Det skulle förhoppningsvis inte vara möjligt att, som länspolismästare Hans Holmér för tjugofem år sedan, bryta mot alla formella regler för hur en förundersökning ska ledas. Jakten på utrikesminister Anna Lindhs mördare sköttes lyckligtvis betydligt mer professionellt.
Säkerhetspolisen har utvecklat skyddet för ledande politiker, men det är bedrövligt att Säpo inte ansåg att det fanns en hotbild mot Anna Lindh under kampanjen inför folkomröstningen om euron 2003. Det var en aningslös säkerhetsbedömning som fick förödande följder.
Det saknas fortfarande tillräcklig insikt om att morden på Sveriges statsminister och utrikesminister gör vårt land unikt i världen.
Ingen annanstans har personer ur den högsta politiska ledningen utsatts för dödligt våld på öppen gata under en så kort tidsperiod.
Därför behövs fortsatt svensk självrannsakan och en bättre beredskap för oväntade våldsdåd. Mycket kan förbättras.
När självmordsbombaren i december förra året sprängde sig till döds på Drottninggatan i Stockholm avslöjades till exempel en del häpnadsväckande brister i Säkerhetspolisens rutiner.
Det varningsmeddelande som skickades till Säpo före självmordsdådet hamnade i en brevlåda som enbart kontrollerades under kontorstid. Polisens inledande reaktion präglades av förvirring och ingen kom tydligen på tanken att öka beredskapen runt Rosenbad.
Sveriges utrikesminister bröt också mot alla rimliga krav på hur en regering bör agera i ett allvarligt läge när han meddelande omvärlden sin personliga tolkning av det som skett på Twitter.
Trots mordet på Sveriges statsminister för tjugofem år sedan reagerar vårt lands myndigheter och offentliga företrädare fortfarande inte tillräckligt professionellt när en våldsam och oväntad händelse inträffar.
Det finns många skäl att minnas den mörka natten i februari 1986.
DN 28/2 2011