Den tjeckiska regeringen har fallit och EU står därmed utan ordförande med politiskt mandat. Den ekonomiska krisen håller på att bli en politisk kris för hela Europasamarbetet.
År 2009 är ett krisernas år. På det fick vi ännu ett bevis när den tjeckiska regeringen föll i tisdags i en förtroende-omröstning. Förvirring och överraskning i Prag, det förefaller som om inte alla tjeckiska politiker är medvetna om att Tjeckien just nu håller i EU:s ordförandeklubba. Det är alltså inte bara de 10 miljonerna tjecker som saknar behörig regering, det gör hela Europeiska unionen.
Visserligen mumlas att regeringschefen Mirek Topolanek nog kan sitta kvar tills Sverige avlöser som EU-ordförande den 1 juli, men det betyder likväl att regeringen i EU:s ordförandeland saknar parlamentariskt stöd. ”Mindre idealiskt”, skriver utrikesminister Carl Bildt på sin blogg med underskruvad formulering.
Till detta lätt surrealistiska läge kommer att Tjeckiens president Vaclav Klaus, som inte precis uppskattar EU, nu har bollen: han kan och han kan inte utlysa nyval före den 1 juli.
Det tjeckiska ordförandeskapet har alltså havererat och därmed givit ett argument för den ordning som det nya Lissabonfördraget innehåller: en vald ordförande för EU. Att låta Europas politiska kraft skifta med varje halvår håller inte. Men när eller om denna nya ordning träder i kraft är osäkert – inte bara Irland har bromsat, också Tjeckien är bland dem som inte fullt ut har ratificerat fördraget.
Kriser har inte så sällan hjälpt det europeiska samarbetet. Trycket har verkat på de politiska ledningarna så att de har tagit sig samman. Så ser det tyvärr inte ut nu.
Den ekonomiska krisen driver EU-länderna isär. Efter höstens raska insatser för att hålla bankväsendet i gång har regeringarna i stort gått efter sina ryggmärgsreflexer. Frankrike lanserar program för att hjälpa franska företag, Tyskland håller sig till sin traditionella försiktighet och – inte minst bekymmersamt – de mest utsatta länderna i öst kämpar på egen hand. Hittills har det gemensamma bestått i ett med europeiska mått ganska beskedligt investeringsprogram för energiledningar och bredband och en fördubbling av stabiliseringsfonden.
Det saknas en gemensam hållning både till vad som faktiskt sker och kommer att ske och till vad som ska göras. Under tiden faller produktionen och arbetslösheten stiger.
Inte nog med att EU inte kan få ihop en egen krisbekämpning, det har heller inte mycket att bidra med i de internationella överläggningar som är tänkta att ge världen en ny, mer robust finanskontroll.
I det här läget hade ett politiskt starkare ordförandeskap kunnat driva på, nu blir EU:s svårigheter i stället blottlagda. På kort sikt betyder det att det är de tre stora – Storbritannien, Frankrike, Tyskland – som kommer att tala för Europa. De mindre EU-medlemmarna hamnar på åskådarplats. På längre sikt finns risken att lojaliteten med EU blir svagare och att hela projektet kommer att hejdas och kanske också drivas tillbaka.
Om EU nu haltar fram de närmaste månaderna kommer desto mer att hänga på det svenska ordförandeskapet. Den främsta uppgiften blir då att samla de 27 medlemmarna till en gemensam hållning, åtminstone i de internationella ansträngningarna att forma ett nytt finanssystem. Nästa handlar om att få själva EU-maskinen att återstarta. Nytt parlament, ny kommission, nya människor på nya poster – allt ska helst förhandlas fram snabbt och utan att någon medlem får tillfälle att utöva utpressning. Knappast någon av Fredrik Reinfeldts kolleger kan avundas honom.
DN