Klimatet är inte lätt att göra politik av. Ändå kom det på politikens tio-i-topplista för något år sedan. Och där ligger det kvar, låt vara litet längre ner sedan finanskrisen bröt ut i höstas.

Varför lämpar sig då klimatet så illa för politiken, det är ändå något som angår hela mänskligheten? För det första råder ingen konflikt om målet: människans aktiviteter får inte förstöra hennes överlevnad. För det andra är politikens medel begränsade, de består väsentligen av lagar och skatter. De kan användas för klimatförbättring men de kan inte i ett slag åstadkomma en avgörande förändring.

Ett regeringsförslag om klimatpolitiken är därför dömt att mötas av reaktioner av typen: för litet, för sent, för mycket mål och för litet handling. Precis så har också alliansregeringens klimat- och energipropositioner bemötts.

Men hur det förhåller sig med förslagen är väldigt svårt att veta något bestämt om i dag. Allehanda procentmål ligger en bra bit fram i tiden, och hänger på en rad faktorer som står utanför en rege-rings kontroll. Tekniker ska utvecklas av företag, konsumenter ska bete sig på ett visst sätt.

Ändå motsågs alliansregeringens klimatpolitik med stora förväntningar. Till det bidrog regeringen själv. Alliansen kampanjade på jobben och stod rätt naken vad gällde klimatet. Snabbt insåg man i regeringskansliet att klimatfrågan skulle bli Den Stora Saken under det svenska EU-ordförandeskapet, att Fredrik Reinfeldts statsmannaskap kunde komma att hänga på en förhandling om utsläppsrätter. Så höjdes insatserna, Sverige drev på i EU-gruppen och skulle visa ansvar genom en mönsterbildande egen klimatpolitik.

Det är den vi nu har fått se. Och visst är den ansvarsfull – att sätta upp målet en ”fossiloberoende fordonsflotta år 2030”, det vill säga att bilarna då ska drivas av något annat än bensin, är stiligt. Skattehöjningar kan bidra men främst beror det på teknikutveckling, företagande och konsumentbeteende.

Det ekar kärnkraftslöften om sådana mål – då var det tjugofem år och så skulle kärnkraften vara borta, nu är det bara tjugo år innan bensinen runnit ut.

Om det alltså är klokt att förhålla sig skeptisk till mål och procent kan man i stället fråga om inriktningen är den rätta. Åtgärderna träffar huvudsakligen två områden: transporter och energiproduktionen. Medlen är skatter, bidrag (inte så omfattande) samt viss reglering.

Regeringen vill uppmuntra biogas, vindkraft och besparingar. Mot detta är svårt att invända. Fast nog ter sig elbilar mer framtidsriktiga än etanolditon.

Riktigt är att peka på transporterna. Dels ger de koldioxidutsläpp, dels tar de växande resurser i anspråk utan att vi alltid frågar oss huruvida de ökar vår livskvalitet. Men att svänga om en utveckling som pågått i decennier då rationalisering och stordrift varit naturgivna är en mycket långsiktig process.

Nu har alliansregeringen kommit överens om energin – kärnkraften ska få finnas men räknas ändå till de ”fula” energislagen. Tron på vindkraften består. Detta är som nästan all politik en kompromiss.

Hur står sig då regeringens klimat- och energiförslag i ett internationellt perspektiv? Väl. Fredrik Reinfeldt kan i det här avseendet hålla en hög profil som EU-ordförande.

En helt annan sak är att sökarljuset då kommer att stå på ekonomin och människors möjligheter att försörja sig. Det är å andra sidan ett politikområde där procentmål för tjugo, trettio år framåt i tiden inte duger.

 DN