Enligt talesättet ser man inte skogen för alla träd. Just med dessa ord skulle man kunna beskriva sjukförsäkringsdebatten.
I vintras spekulerades det vilt om vilka de politiska konsekvenserna av förändringen av sjukförsäkringen kunde tänkas bli. Kan reformen rent av bli det som gör att regeringen får lämna Rosenbad? Att döma av opinionssiffrorna tycks den borgerliga alliansen ha överlevt det som skulle visa sig bli mandatperiodens mest genomgripande reform. Och det trots slagsidan i rapporteringen.
I tisdagens Aktuellt rapporterades att 40 procent av dem som utförsäkrades vid årsskiftet sökt sig tillbaka till sjukförsäkringen medan majoriteten, 60 procent, har eller söker arbete. Att mer än hälften fram till nu uppenbart varit fastlåsta i fel försäkring – är det inte det som borde vara nyheten, snarare än att en minoritet varit i rätt? Reportern använder det lilla ordet ”bara” för att leda (eller kanske förleda?) tittaren. Av de 60 procent arbetsförmögna är det bara 5 procent som fått ett nytt, riktigt jobb. Och bara 2 procent har gått tillbaka till sitt gamla jobb medan 20 procent fått en anställning med lönebidrag eller någon annan typ av stöd.
”Bara”? I det gamla systemet var vägen från långvarig sjukskrivning till arbete i det närmaste helt stängd. Vilka förväntningar har man haft om man ser dagens resultat som ett misslyckande? Att 100 procent av alla långtidssjukskrivna skulle börja arbeta? Bisak har gjorts till huvudsak. Medier och opposition har hämningslöst använt undantag för att generalisera. Det finns människor som har kommit i kläm, om detta råder inget tvivel. Inte heller att det måste åtgärdas. Men det gör man inte genom att sprida en missvisande bild av hur sjukdom och arbetsförmåga ser ut hos dem som nu inte kvalificerar sig för permanent förtidspension.
Ett annat problem med verklighetsbilden framkom i SVT:s utfrågning av statsminister Reinfeldt. Programledarduon hävdade att det är sjukskrivna och arbetslösa som genom försämrade ersättningssystem fått betala för de yrkesarbetandes jobbskatteavdrag. Sjukskriven eller arbetslös ses alltså inte som ett tillstånd, en besvärlighet som människor då och då möter, utan en identitet, något som man är: som rödhårig, körsångare, tvåspråkig eller perser.
Det som borde vara av allmänintresse, en god omställningsförsäkring för olika tillfällen i livet, har i medierna och av oppositionen transformerats till ett särintresse. Ett särintresse som det precis som till pensionärerna gäller att locka med mer pengar – inte med långsiktigt hållbara och rimliga system.
Det kommer att ta år innan förändringen av sjukförsäkringen slagit igenom mentalt. Man ska minnas att de människor som nu figurerar i medierna – som efter livskriser gått sjukskrivna fem, tio eller femton år och som nu ombeds infinna sig hos Arbetsförmedlingen – i morgondagens Sverige är ett minne blott.
Då kommer förhoppningsvis ingen människa att lämnas åt sitt öde så som skedde förr – till den dag Försäkringskassan ringde och föreslog förtidspension. Den stora vinsten med reformen är således inte att få ut människor från sjukförsäkringen utan att i framtiden se till att ingen som inte ska vara där hamnar där.
Fredrik Reinfeldt beskrev förändringen som ett samhälle som ställer om från passivitet. Det är det också. Men det är först någon gång vid nästa val, 2014, man kanske kan börja mäta de verkliga effekterna av reformeringen i måttenheter som människors hälsa, självuppfattning och grad av ekonomisk frihet. Och då – om inte förr – torde detta bli en moderat bedrift och inte en belastning.