Svenska kyrkans beslut att viga också enkönade par är huvudsakligen en fråga för organisationen själv. Men samhället i stort har också något att vinna.
Kyrkomötet öppnade på torsdagen portarna till Svenska kyrkan för enkönade par. Nu kan även homosexuella gifta sig kyrkligt. Ska man vara glad åt det? Svaret ligger i betraktarens öga.
På många sätt handlar det mer om symbolik än juridik. Att symbolvärdet blivit så stort är ett symtom på hur separationen mellan kyrka och stat, både mentalt och formellt, ännu inte riktigt satt sig. För varför har annars trycket på just Svenska kyrkan varit så massivt, medan få eller inga ställer motsvarande krav på till exempel muslimska församlingar. De är ju också, som alla andra trossamfund, en del av det svenska samhället.
Visst finns skäl att välkomna tolerans och jämlikhet i alla organisationer, från ordenssällskap via frimärksklubbar till religiösa församlingar, och visst kan man tycka att ett samfund som förlorar medlemmar av ren självbevarelsedrift borde akta sig för att stöta bort grupper av homosexuella eller kvinnor –som inom många religioner också särbehandlas. Men i ett sekulärt samhälle är det en fråga för organisationen. Staten bör varken utdela privilegier eller formulera särskilda krav på Svenska kyrkan. Kyrkan är ingen myndighet.
Men här finns en juridisk hake. Torsdagens besked om att ändra i kyrkoordningen föregicks av ett beslut att ansöka om vigselrätt. Kyrkan släpper alltså inte taget om den juridiska dimensionen av äktenskapet. Det är förståeligt eftersom de två ceremonierna: bröllop och begravning utgör huvudargument för åtskilliga att vara kvar som medlemmar. Men tiden talar för civiläktenskap. Äktenskap i juridisk mening har traditionellt reglerat arv och avkomma. I dag regleras detta i lagstiftningen och därför hör frågorna, precis som alla juridiska avtal mellan två parter, hemma i civilrätten.
Nu är det emellertid inte detta som utgjort bevekelsegrunden för alla som argumenterat för en civilrättslig ordning. Åtskilliga har sett det som en metod att hålla de homosexuella paren borta från kyrkorummet. Teologiska skäl har anförts, att äktenskapet enligt Bibeln är förbehållet relationen mellan man och kvinna. Splittringen inom Svenska kyrkan visar att detta som det mesta annat är en tolkningsfråga och att det inte finns något facit. Det handlar mer om hållning och i vilken anda man läser den heliga skriften.
Dock: prästyrket är inte som vilket yrke som helst. Tro och övertygelse är själva affärsidén och därför torde det vara svårt att kräva att en präst ska arbeta mot sin egen övertygelse.
Det är svårt att inte dra paralleller till kvinnoprästfrågan, som under decennier höll på att slita sönder kyrkan inifrån. Och det är svårt att utifrån de erfarenheterna inte dra lärdomar.
Övertygelse är för den enskilda prästen inte en fråga om majoritetsbeslut. Däremot är det en fråga om ryggrad och konsekvens. Precis som kvinnoprästmotståndarna på sin tid borde ha lämnat en kyrka som står för något de inte kan ställa upp på och bildat en ny församling borde homovigselmotståndarna fundera över sin framtid.