Det rör på sig i utnämningspolitiken. I sin iver att avslöja regeringens hyckleri slänger Socialdemokraterna i förbifarten sin egen gamla politik över bord.
Det finns inte bara en utan tre spännande berättelser i Sven-Erik Österbergs artikel på DN Debatt (26/11).
För sitt huvudbudskap, att regeringen hanterat utnämningspolitiken illa, har han goda belägg. De borgerliga partierna var mycket radikala i sina förslag till reformer före valet. Men när de själva vunnit utnämningsmakten inledde de med att i slutna rum utse ett antal gamla partivänner till statliga toppjobb. Det kan man kalla självmål eller, som Sven-Erik Österberg, hyckleri.
Efter denna misslyckade inledning har regeringen lite trevande börjat pröva mer öppna utnämningsprocesser. Någon tydlig linje har däremot inte funnits.
Går man lite under ytan på Sven-Erik Österbergs historia om utnämningspolitiken finner man två andra, ännu mer spännande. Den ena handlar om honom själv.
Sven-Erik Österberg, som nu är Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, var från hösten 2004 fram till att regeringen Persson avgick 2006 kommun- och finansmarknadsminister. I den rollen hade han själv det ansvar för utnämningspolitiken som Mats Odell har i den nuvarande regeringen.
I december 2005 sändes i SVT 2 Pär Fjällströms ”Dokument inifrån: De utvalda”. Det var ett kritiskt reportage om hur det under Göran Perssons statsministertid gick till när statliga topptjänster besattes. Regeringen hade en skriftlig chefspolicy där det talades om kravprofil. Följdes den exempelvis när generaldirektören för Tullverket skulle utses?
Reportern gick till finansdepartementet för att undersöka saken. Han fick den aktuella akten, som var mycket tunn och inte innehöll någon sådan dokumentation. Sedan talade han med Sven-Erik Österberg.
Ministern skruvade på sig. Nej, några kravprofiler lämnar vi inte ut, förklarade han. Öppenhet skulle försvåra regeringens inre diskussion. Annonsering och öppenhet om vilka som sökt vore inte bra, för om det blev känt att en generaldirektör ville ha ett annat uppdrag så skulle hans ställning undergrävas.
”Jag tycker att den ordning som är fungerar väl”, sammanfattade Österberg sin hållning. Som argument för att annonsering var onödigt tillfogade han:
”Sverige är ju ändå ett ganska litet land. Det är nog ganska väl känt vilka som förfogar över det här, och regeringens samlade erfarenhet tillsammans med regeringskansliet är en ganska god avkännare av var kompetensen finns på det här området.”
Nu låter det annorlunda. I debattartikeln angriper han regeringen för att den föreslår att ansökningar till statliga chefsjobb ska sekretessbeläggas:
”Det man säkert kan säga är att med denna nya princip i utnämningspolitiken blir det i framtiden ingen som kan granska en tillsättning och avgöra om den verkligen vilar på grundlagens bestämmelser om förtjänst och skicklighet. En sådan lösning kan vi aldrig acceptera.”
Det är inte lite fräckt att Sven-Erik Österberg nu låtsas som om öppenhet för honom och hans parti är en självklarhet. Men det är trots allt bättre att överge orimliga positioner än att hålla fast vid dem.
Så den glada nyheten är att det rör på sig i utnämningspolitiken. Regeringens sjabbel har lockat Socialdemokraterna att göra en kringgående manöver och anfalla den i ryggen.
De borgerliga skadade sig själva med en retorik som saknade täckning. Men om effekten nu blir att även Socialdemokraterna överger sitt tidigare försvar för Göran Perssons modell där statsministern utan insyn ensam förfogade över utnämningsmakten, har något viktigt vunnits.
DN 27/11 2009