Uppståndelsen var stor när fyrpartiregeringen för någon månad sedan presenterade en energiöverenskommelse. Nu har turen kommit till oppositionen.
Frågan är om man ska bedöma vänsteroppositionens energiöverenskommelse utifrån uppdragets svårighetsgrad eller utifrån faktiskt resultat. Är det svårighetsgraden man utgår ifrån är det onekligen imponerande att de tre partierna, med sina spretande lojaliteter, lyckats samla sig kring det energidokument som presenterades på DN Debatt i går. Om man däremot tittar på det som står inser man att det faktiskt inte är mycket till politisk överenskommelse.
Oppositionen efterlyser en bred uppgörelse över blockgränserna, eftersom klimat- och energipolitiken kräver långsiktighet och stabilitet. En känga riktas mot regeringen som efter sin energiöverenskommelse förvisso bjöd in vänsteralliansen, men i gengäld satte så snäva tidsramar att en kompromiss var svår att nå. Nu var det förvisso knappast tiden som var det största problemet, men visst hade det varit värdefullt om regeringen gjort allt den kunnat för att få med sig Socialdemokraterna. En blocköverskridande överenskommelse – även utan Vänsterpartiet och Miljöpartiet som regeringen knappast skulle fått med sig – hade varit värd om inte all tid i världen så i alla fall väldigt mycket.
Nu blev det så här i stället. En debattartikel där Sahlin & Company å ena sidan skriver att energifrågan är för viktig för kortsiktiga beslut och politiska spel, å andra sidan att kärnkraftens vara eller icke vara ska prövas varje mandatperiod. Det är inte seriöst.
Till Ekot säger miljöpartiets Maria Wetterstrand att de tre är överens om att inga nya reaktorer ska byggas. Någon sådan definitiv skrivning finns inte i debattartikeln. Där finns i stället formuleringar riktade till den kärnkraftsvänliga del av LO som oroar sig för arbetstillfällena.
De tre partiledarna menar att Sverige i framtiden ska producera så mycket el att vi får ett överskott. Och det ska ske genom en satsning på biobränslen, sol- och vindkraft. På sikt – hur lång tid är det? – ska all energi komma från förnybara källor. Här finns ambitiösa planer på utbyggnad. Så ambitiösa att man kan fråga sig om de är realistiska. Och intressanta för en bransch som alltså inte ännu erbjudits de långvariga och stabila spelregler som är en förutsättning för stora investeringar.
En uppgörelse som kokar ned till budskapet att det är bra med mer av förnyelsebar energi, men som inte rymmer några uppgifter om hur man från politiskt håll ämnar stimulera dessa investeringar, påminner mer om en valslogan än ett energipolitiskt program. Vidare kan man fråga sig hur det kommer sig att trion inte redovisar sina klimatmål. Var det månne för att den ekvationen inte gick att få ihop?
Kärnkraften har inget egenvärde. Det finns ingen motsättning mellan förnybar energi och kärnenergi. Men den som säger att elproduktionen till hundra procent ska komma från förnybara källor har en skyldighet att berätta hur och till vilket pris för konsumenterna. Men till prisbilden ska också räknas ingrepp i naturen: som vindkraftparker i känslig fjällmiljö eller utbyggnad av orörda älvar.
Men här passar vänstertrion.