Eftersom inga andra partier vill ha med SD att göra har det blivit svårt att skapa underlag för en majoritetsrege- ring. Det ökar manöverutrymmet för dem som rör sig i politikens mittfält och gör anspråk på att vara en tredje kraft, alltså miljöpartisterna.

Om de gröna aktivt söker makt och inflytande blir det i fortsättningen svårt att bilda en regering utan deras stöd.

Partiet använde sin strategiska position till att efter valet 2010 göra upp med regeringen om asyl- och migrationspolitiken. Men sedan blev det stopp. Efter bytet av språkrör för ett år sedan har partiet mest varit inriktat på egen profilering. Något seriöst intresse för att söka samarbete med regeringen i fler frågor verkar inte ha funnits.

Inför kongressen i Umeå i slutet av veckan har dock relationen till rege- ringen kommit att aktualiseras på nytt. En rundringning som Svenska Dagbladet har gjort till partiets regioner visar att det bara i en enda fanns stöd för ett förnyat rödgrönt samarbete.

I sig är det inte särskilt förvånande. Även Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är nu inriktade på att inför nästa val gå fram på egen hand. Det intressanta är att frågan för miljöpartisternas del inte bara verkar vara taktisk och handla om ifall det är smartare att skjuta förhandlingarna till efter valdagen. Den har också med partiets förhållande till de borgerliga att göra.

Det finns, förklarar språkröret Åsa Romson (SvD 22/5), egentligen bara två val vid en statsministeromröstning: ”Antingen använder man sin röst till att stödja eller för att inte stödja en regering. Det är grundprincipen. Lägger man ned sin röst så skulle det vara ett tecken på att man inte heller själv är intresserad av att förhandla in sig i en regering.”

Den mest uppenbara innebörden av det uttalandet är att Miljöpartiet håller fast vid Peter Erikssons och Maria ­Wetterstrands linje: Målet är att ingå i regeringen. Socialdemokraterna ska inte kunna utnyttja de gröna som stödtrupp på det sätt Göran Persson gjorde under perioden 1998–2006.

Men även om själva principen inte är ny så kommer förutsättningarna att vara det 2014. Efter senaste valet gällde ännu den gamla grundlagsskrivningen som gjorde det möjligt för sittande regering att regera vidare utan att det hölls någon omröstning som syftade till att klarlägga om det fanns stöd för den i riksdagen.

Nästa gång kommer alla partier att behöva bekänna färg. Med den hållning som Miljöpartiet intagit finns bara två alternativ vid ett läge som parlamentariskt är oförändrat i förhållande till i dag: Antingen fäller partiet regeringen Reinfeldt eller så förhandlar det fram en politisk uppgörelse som gör att det kan träda in i regeringen.

Det senare förefaller i dag inte sannolikt. Dels för att partiet hittills alltid markerat distans till Moderaterna. Dels för att de sakpolitiska skillnader som skulle behöva överbryggas är stora.

Men för att det kategoriska nejet till varje regering som de själva inte släpps in i ska vara mer än ett maktspel måste miljöpartisterna ställa två grundläggande krav på sig själva. För det första behöver de vidareutveckla sitt sinne för realism, såväl sakpolitiskt som när det gäller hur mycket man kan begära i en förhandling.

För det andra kan de inte utesluta regeringssamarbete med ett så parlamentariskt betydelsefullt parti som Moderaterna.

Vid ett möte i går med riksdagsjournalisterna förklarade de grönas andra språkrör, Gustav Fridolin, att han inte vill utesluta något parti som sam­arbetspartner, förutom Sverigedemokraterna. Men med de kommentarer han samtidigt fällde om alliansrege­ringen var det i praktiken ändå den gamla vanliga hårt avvisande hållningen till Moderaterna han gav uttryck för.