Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

MP slickar sina sår

Åsa Romson, vice statsminister eller oppositionspolitiker?
Åsa Romson, vice statsminister eller oppositionspolitiker? Foto: Linn Malmén / TT

Helgens sammankomst i Karlstad har kallats historisk. För första gången fick Miljöpartiets landstings- och kommunpolitiker träffa ett knippe statsråd. Men alla tycks inte förtjusta över regeringsinnehavet. I alla fall inte konsekvenserna av det. Inget annat har heller varit att vänta.

Striden mellan Realia och Utopia är nästan lika gammal som partiet självt. Efter ett par första förvirrade år, med kongresser som närmast påminde om ett LSD-ångande Woodstock -69, så påbörjades sakteliga en resa mot att bli ett parti bland andra. Fundamentalisterna har under årens lopp sannerligen gjort vad de kunnat för att spjärna emot. Men under den förra språkrörsperioden satte Maria Wetterstrand ned foten och visade, med stöd av Peter Eriksson, var partiskåpet skulle stå. Kravet på att Sverige ska lämna EU, menade duon, hade överlevt sig självt. I stället gällde det att mer konstruktivt formulera en politik för vad partiet skulle göra i parlamentet. Wetterstrand och Eriksson gick segrande ur striden. Men inte utan protester.

Och det är alltså i stort sett samma vankelmod som demonstreras i dag. Så säger exempelvis det tidigare språk­röret Eva Goës till Svenska Dagbladet: ”Om det går för långt så kommer man att tappa förtroendet. Då är det kört i nästa val, för då tycker man att MP har tappat sin gröna själ.” Birger Schlaug är föga oväntat inne på samma linje, medan just Maria Wetterstrand och Peter Eriksson betonar nödvändigheten av kompromisser och av att söka allianser utanför regeringskansliet (SvD 27/11).

Språkröret Åsa Romson tycks inte ha bestämt sig för i vilket läger hon hör hemma. Å ena sidan sträcker hon ut en hand mot borgerligheten och säger att MP har mycket gemensamt med Centern och Folkpartiet och att alla regnbågens färger är fina. Å andra sidan verkar hon inte riktigt vilja stå för regeringens makt över exempelvis vargfrågan, även om hon i en intervju under helgen öppnade dörren försiktigt på glänt för ett framtida ingripande.

I den valanalys som presenterades under söndagen finns faktiskt ett ganska stort mått av självkritik. Denna typ av handlingar brukar ofta kunna summeras: ”Vi nådde inte ut med vårt budskap.” Underförstått att väljarna inte har förstått hur bra partiet egentligen är.

Men i den analys som innefattar såväl de svenska valen som valet till Europaparlamentet nämns till och med ordet ”hybris”. Det som skapade denna hybris var det oväntat höga stödet i EU-valet. MP tillskriver – helt riktigt – Isabella Lövin en stor del av äran. Hon har genom att fokusera på i huvudsak en fråga, fiskepolitiken, lämnat avtryck i det stora parlamentet där det är erkänt svårt att höras.

Utan att förringa Isabella Lövins insatser så skulle den cyniske också kunna addera det faktum att insikten om vad de olika partierna gör i parlamentet är väldigt mycket mindre än i de svenska församlingarna. Och att man bara av att ha ett ord som ”miljö” i sitt partinamn i alla fall ger någon typ av avsiktsdeklaration som inte kan utläsas ur namn som Centerpartiet eller Socialdemokraterna. Det är därför sannolikt lättare för vilsna väljare att fastna för en MP-röstsedel i EU-parlamentsvalen än i de svenska valen.

För övrigt kryllar utvärderingen av fotbolls- och idrottsmetaforer. Det talas om mittfältare och anfallsspelare. Och om att för mycket fokus hamnade på bronsmatchen mot IFK Sverigedemokraterna.

Samtidigt som man kan tycka att allt är sig olikt i svensk politik så är det förvånansvärt mycket som är sig likt. Miljöpartiet håller fortfarande på att fundera över om det är värt att bli vuxen. Och Socialdemokraterna fortsätter att agera som det majoritetsparti det sällan varit. När den blocköverskridande pensionsgruppen samlades i slutet av veckan hade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) utan att fråga de andra bjudit med MP. De borgerliga partierna lämnade mötet i protest och hänvisade till de grönas tillväxtfientlighet. Argumentet var dåligt, men handlingen riktig. Så hanterar bara den maktarrogante ett samarbete som pågått under två decennier.

Väljarna har ritat om den politiska kartan. Men den mentala självbilden hos de olika partierna är i hög grad densamma. Det är här förändringen måste ske.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.