Det är knappast någon överdrift att påstå att nedrustningspolitiken fört en tynande, för att inte säga döende tillvaro den senaste tiden.
För drygt tio år sedan fanns åtskilligt hopp, åtminstone om att en fungerande rustningskontroll skulle etableras med ickespridning och provstopp som hörnstenar. Men så kom bakslagen ett efter ett.
Tydligast illustrerades misslyckandet av att Indien och Pakistan provsköt kärnvapen. Det var ett ovedersägligt bevis på att utvecklingen gick åt fel håll. Världen hade fått fler kärnvapenstater, inte färre.
USA var under åtta år med George W Bush i Vita huset mer än lovligt ointresserat av nedrustning, och från flera kärnvapenmakter kom signaler om att arsenalerna skulle moderniseras och att vapnens plats i de säkerhetspolitiska doktrinerna skulle bekräftas. Det såg, kort sagt, kolmörkt ut.
Men något har hänt. Att allt inte är frid och fröjd illustreras visserligen av Nordkoreas agerande de senaste dagarna, men det finns en ny och positiv inriktning inom nedrustningspolitiken. Det talas i dag på fullt allvar om att en kärnvapenfri värld är möjlig.
De utrikespolitiska tungviktarna George Schultz, Henry Kissinger, William Perry och Sam Nunn bröt isen med sin artikel i Wall Street Journal för några år sedan där de krävde en värld fri från kärnvapen och målade upp en framkomlig väg för att nå dit.
Av störst betydelse är utan tvekan att dylika tankar slagit rot i Obamaadministrationen, något som bekräftades när president Obama höll sitt stora tal i Prag under helgen. USA har i dag en president som vågar tala om en kärnvapenfri värld.
Till en sådan är det långt, men redan om nedrustningspolitiken kunde föras med verklig nedrustning för ögonen vore mycket vunnet. Och åtskilligt kan göras, också i det korta perspektivet.
Ett gyllene tillfälle uppkommer i och med att det så kallade Start 1-avtalet mellan Ryssland och USA, som bland annat innehåller förtroendeskapande åtgärder, upphör att gälla i slutet av detta år. En ny överenskommelse behövs och det tycks finnas en påtaglig vilja att komma framåt.
Washington och Moskva enades exempelvis nyligen om att verka för ett nytt avtal som på allvar skär ner antalet stridsspetsar. Senast i juli, då Barack Obama och Dmitrij Medvedev möts i Moskva, ska ett första utkast vara klart.
Rejäla reduktioner är nödvändiga. De skulle, om inte annat, visa stater som Iran och Nordkorea att de ursprungliga kärnvapenmakterna fäster allt mindre vikt vid sina nukleära arsenaler.
Detta är en linje som även den svenska regeringen är inne på. Enligt utrikesdeklarationen skulle ett nytt nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland ”skapa avsevärt bättre förutsättningar för att förhindra kärnvapenspridning i framtiden”.
USA kan också, vilket Obama var inne på i sitt tal i Prag, göra en hel del på egen hand för att underlätta vägen till det av presidenten uppställda målet. Den nya administrationen kan exempelvis genomföra ensidiga reduktioner, försöka förmå senaten att ratificera det heltäckande förbudet mot kärnvapenprov och uttryckligen avstå från att utveckla nya kärnvapen.
Nedrustningspolitiken har fått en chans att återfödas efter maktskiftet i Washington, och vad de traditionella kärnvapenmakterna gör har en avgörande betydelse.
I grunden handlar det om trovärdighet, om att man själv måste nedrusta om man ska kunna kräva att andra gör det.
DN