I Sverige var det talmystikernas högtid i fredags, 11-11-11, men i övriga Europa uppmärksammades dagen av andra skäl.

Den 11 november 1918 avslutades första världskrigets strider och minnet av det som hände är fortfarande levande på många håll. I nästan varje liten fransk eller belgisk stad finns monument som rests för att hedra de miljoner och åter miljoner unga män som stupade under kriget.

Nu gör olyckskorpar drastiska jämförelser mellan Sarajevo 1914 och Grekland 2011.

På samma sätt som mordet på Franz Ferdinand satte i gång en kedja av utdragen och taffligt skött diplomati, som syftade till att förhindra konfrontation men i stället utlöste ett världskrig, skulle Grekland kunna dra hela Europa med sig i ekonomiskt och politiskt kaos.

Jämförelsen haltar betänkligt men innehåller ändå ett korn av sanning.

Det mest förödande med dödsskjutningen av ärkehertigen för snart hundra år sedan var att skottet fick dominoeffekt. Ett komplicerat nät av fördrag och avtal om ömsesidig hjälp utlöstes och ledde till att Europas länder ställdes mot varandra, trots att det inledningsvis inte fanns någon plan på att sätta i gång ett stort krig.

Så illa kommer dagens europeiska kris inte sluta. Men om EU:s ledare hade lyckats isolera och därmed hejda spridningen av Greklands problem hade mycket varit vunnet. I stället sköts nödvändiga beslut upp och när krispakten väl kom var de för svaga och otydliga. De grekiska svårigheterna ansågs perifera, men innehöll en farlig dynamik.

Men den viktigaste skillnaden mellan nu och då är att Europas länder i dag har ett nära politiskt och ekonomiskt samarbete som i huvudsak fungerar väl. Det är en följd av erfarenheterna från 1900-talet.

Aldrig mera krig! löd parollen efter första världskriget. Men det mellanstatliga internationella samarbete som inrättades efter förhandlingarna i Versailles lyckades inte förhindra en ny katastrof. De hårda villkor som fredsavtalet innebar för Tyskland lade dessutom grund för det missnöje som medverkade till nazisternas framgång. Det andra världskriget kan därför delvis ses som en fortsättning på det första.

Efter två förödande krig sökte Europa en ny väg. Det överstatliga samarbete som har vuxit fram sedan dess har öppnat gränser och flätat samman länderna. Europa består i dag inte enbart av nationer, utan av ett finmaskigt nät av kontakter mellan människor, företag, tjänstemän och politiker.

Gemensamma institutioner och väl etablerade former för diskussioner och beslut förhindrar att motsättningar blir våldsamma. De högsta politiska ledarna träffas regelbundet och känner varandra väl. Samarbetet i EU ger förutsättningar för att dagens svårigheter ska kunna lösas.

Det är lätt att ta allt detta för givet. Kanske framför allt för Sverige, som inte vet vad den 11 november betyder i övriga Europa. Men för många andra länder handlar den nuvarande krisen inte enbart om att rädda valutan, utan om hela det europeiska samarbetet.