Krisen för den europeiska bilindustrin utlöser nationalistiska reflexer. Det är hög tid att tänka gemensamt och europeiskt.
I dag sammanträder EU-ministrar för att hindra ett europeiskt bilkrig. Den amerikanska bilkoncernen General Motors driver mot konkursen och lär snart vara i samma situation som Chrysler, det vill säga styras av en konkursförvaltare.
Därmed har pressen på de europeiska dotterbolagen Opel/Vauxhall och Saab skruvats upp. Kraven på insatser från regeringar är akuta. De förhandlingar om Opel mellan de tyska och amerikanska regeringarna och inblandade bolag som strandade natten till torsdagen ska
visserligen tas upp igen i dag, men de inblandade utstrålar inte precis optimism.
Turerna kring bilindustrin är en kamp om vem som ska ta den största förlusten. Skattebetalare på bägge sidor om Atlanten, ägare, fordringsägare – alla har de redan förlorat stort och alla kommer de att förlora mer. Och det mänskliga priset i form av osäkerhet och arbetslöshet tynger tusentals anställda. För regeringarna handlar det om att träffa rätt mellan anspråken från industrins folk och omsorgen om de offentliga medlen. Ingen vill betala för någon annan, alla ser till sin närmaste nytta.
Det fula spöket nationell skyddspolitik sticker åter upp: Ska vi hjälpa några bilfabriker så ska det vara våra egna. Så resonerar man i Berlin, så resonerar man i London, så resonerar man i den flamländska regeringen. Och så resonerar man i Stockholm, fast näringsminister Maud Olofsson uttrycker det annorlunda: Inga pengar till amerikanska ägare.
Föga överraskande utnyttjar de trängda bildirektörerna detta. Senast har Volvo Göteborg ställs mot Volvo Gent, Opels fabriker i Tyskland mot Opels tillverkning i Belgien. Eftersom både Opel och Saab är till salu uppträder en tredje part i dragkampen – tänkbara köpare. Italienska Fiat till exempel har redan tagit hand om delar av Chrysler och säger sig vilja köpa Opel. Men Fiat och andra köpare ger egentligen ett nollbud, de vill ha statliga mångmiljardlån för att ta över de krisande bilfabrikerna. Men vilken regering kan hjälpa ett företag som kan misstänkas köpa för att lägga ned? Inte den tyska i vart fall.
På det här sättet flyttas svarte petter runt i ett spel som håller på att utvecklas till ett europeiskt inbördes bil-krig.
Också den svenska regeringen är måltavla i kampen om stöd. Här vill bilföretagen tvinga fram lånegarantier, regeringen passar så länge ägarfrågan är oklar. Livskraft är vad politikerna vill se hos företagen. Och som ett sista (?) desperat bevis meddelade Saab i går att man efter sommaren ökar tillverkningen och därför kommer att anställa några av de nyss uppsagda.
Men sanningens minut närmar sig. När de europeiska ministrarna möts i dag bör de ställa sig frågan: Ska de hotade bilföretagen hjälpas eller ska de tillåtas gå i konkurs och försvinna? Om de svarar nej på den första frågan måste nästa steg bli att man delar på bördan.
Bilindustrin i Europa har överkapacitet, alla fabriker kan inte stödjas. Nedläggningar blir oundvikliga, de platser som drabbas bör få stöd genom europeiska fonder och regeringars insatser måste prövas enligt de konkurrensregler som gäller i EU och som kommissionen inte brukar tveka om att tillämpa.
Krisen för bilindustrin är en prövning för många människor runt om i Europa. Den är också ett test av den europeiska sammanhållningen. Statsstöd som bygger nya gränser äventyrar de framgångar som den gemensamma marknaden gett oss.
DN