Det är bra att landsting och kommuner öppnat för privata utförare på gamla monopolområden. Men tillsynen måste bli bättre. Och det politiska ansvarstagandet större.
Uppgifterna om fusk med ersättningar inom den privata primärvården är på intet sätt nya. Men de börjar bli besvärande många och kleta ned även stora och etablerade vårdföretag. Det är svårt att frigöra sig från misstanken om ett brett och systematiskt fiffel när också en sådan vårdgigant som exempelvis Aleris uppenbart ”missar” att ge sina patienter rätt diagnoskoder och därmed rätt underlag för ersättning (DN 30/10).
Besvärande är också hur de ansvariga reagerar när fuskrapporterna kommer slag i slag. Sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm Filippa Reinfeldt (M) säger i ett pressmeddelande att hon ämnar tillsätta en expertgrupp för att utreda hur landstinget kan komma till rätta med felfaktureringarna. Den fråga som förstås infinner sig är om det inte varit bättre om landstinget utarbetat en strategi för tillsynen innan man släppte så många privata aktörer fria.
Sveriges Kommuner och landsting, SKL, tar också förvånansvärt lättsinnigt på svindleriet. Göran Stiernstedt, avdelningschef för vård och omsorg, säger till TT att man tyvärr måste räkna med fusk i alla system där man ersätts efter prestation. Någon tillsynsmyndighet behövs inte: ”Det räcker med riktad revision i de fall man misstänker fusk.
Fast det är just vad som inte räcker. Det som i stället behövs är stickprov – av ungefär samma typ som Skatteverkets – för att bygga in en rimlig upptäcktsrisk.
I Stockholm görs inga stickprov alls, enligt Henrik Almkvist, chefsläkare vid Hälso- och sjukvårdsnämndens förvaltning. I stället är det tips eller avvikande debiteringsmönster som kan få nämnden att sätta siffrorna under lupp. Det har under det senaste året skett i mindre än ett dussin fall.
Detta är orimligt. Tidigare fanns juridiska hinder som gjorde granskning av viss verksamhet svår. Den lagstiftningen är nu upphävd och landstingen kan begära in uppgifter löpande, förutom den årliga rapporteringen. Den möjligheten används inte.
Förutom stickprov saknas tydliga rutiner för att polisanmäla, att kräva tillbaka pengar och avsluta kontrakt med fuskare. Henrik Almkvist säger att det finns rutiner om att överväga en polisanmälan. Men först efter att ha konsulterat den juridiska expertisen.
Men det är inte i första hand den som anmäler ett eventuellt brott som måste göra en juridisk bedömning. Det ansvaret ligger på rättssystemet. Rutiner att polisanmäla alla misstänkta bedrägerier är en politisk markering, inte ett juridiskt ställningstagande. Och det är en markering, precis som ett obligatoriskt krav på återbetalning, som visar respekt för skattebetalarna och deras pengar.
Att bryta kontrakt med dem som upptäckts kan också tyckas som en självklarhet i de fall ”misstagen” är så systematiska att de inte rimligtvis kan rubriceras som misstag. Men inte heller där finns i Stockholm några sådana rutiner. Enligt Henrik Almkvist kan landstinget inte bryta kontrakt utan juridisk grund. Det är sant men visar återigen att landstinget inte har tänkt innan det tecknat avtal. För då hade man rimligtvis skrivit in en klausul som givit landstinget den rätten.
Privata utförare är ett välkommet inslag på tidigare monopolsektorer inom välfärdsområdet. Men det behövs regleringar, tillsyn och politiskt ansvar. Inte ideologiska skygglappar. Dessvärre är det mer av det senare vi sett i Stockholm. Privatiseringen har för den borgerliga majoriteten haft ett så stort politiskt egenvärde att man stundtals värnat det mer än skattebetalarnas pengar.
Skattebetalare inom båda blocken och vänner av privata alternativ förtjänar bättre.
DN 5/5 2010