Politikerna måste inte stifta lagar för att vi ska hjälpa varandra. Däremot kan de göra betydligt mer för att förstärka det civila samhället.
I gårdagens DN Kultur intervjuades regissören Ruben Östlund, aktuell på filmfestivalen i Cannes med sin nya film ”Play”.
Filmen, med stark verklighetsbakgrund, handlar om ett ungdomsgäng som rånar sina offer utan våld eller hot. I stället skapar de under en längre tid en starkt manipulativ situation, där våldet bara finns i bakgrunden som eventuell kontext, och får till slut offren att lämna ifrån sig sina värdesaker ”frivilligt”.
Rånen inleds på helt öppen plats, i ett köpcentrum, där tusentals människor har möjlighet att gripa in. Men eftersom situationen inte uppfattas som direkt hotfull är det ingen som gör något.
Sedan halvt tvingas, halvt övertalas offren att följa med till en mer enskild plats där de alltså förmås att lämna över mobiltelefoner och plånböcker.
Men frågan är vad som hänt om de förbipasserande verkligen förstått vad som höll på att hända. Hade de då klivit in och satt stopp? Ytterst tveksamt. De flesta av oss har varit i situationer där någon eller några satt skräck i omgivningen. Har vi gjort något åt det? Alltför sällan. Vi föredrar att titta bort, önskar att någon annan kunde reagera och hoppas på att kunna ta oss därifrån innan vi själva blir alltför inblandade. Man vill ju inte bli skadad. Man vill ju inte ens riskera att förlora ansiktet.
Även i sin förra film, ”De ofrivilliga” från 2008, diskuterade Ruben Östlund grupptryck och bristande civilkurage. Ett kompisgäng hetsar varandra till allt värre övergrepp. En lärare anklagar sin kollega för att ha slagit en elev och blir som resultat utfrusen i kollegierummet. En busschaufför vägrar att köra vidare om det inte kommer fram vem av passagerarna som haft sönder någon meningslös detalj på busstoaletten.
Just busscenen, har Östlund berättat, fick ett oväntat mottagande när filmen visades i Italien. Publiken kunde inte förstå den. ”Där sitter alltså en hel buss full med vuxna människor som låter sig tyranniseras av en enda person? Här skulle vi ha knuffat ut chauffören och kört vidare själva.”
Det är säkrast osagt att svenskar skulle vara sämre på att visa civilkurage än andra människor. Men ändå måste man ställa frågan hur vi ska bli bättre.
”Nånannanismen” är alltför utbredd i Sverige. Det är polisens sak att stoppa rånen, lärarnas uppgift att motivera barnen så att de inte skolkar, andra länders ansvar att skydda Libyen efter tre månaders svensk insats.
Kristdemokraternas förslag på civilkuragelag var välment men sågades ganska grundligt av Handlingspliktsutredningen som utredde det. Viktigare än lagar är en attitydförändring.
”Människor behöver stöd av varandra för att reagera”, säger Ruben Östlund i intervjun om ”Play”. Och det är där han träffar så rätt. Snarare än att stifta lagar borde politikernas mål vara att skapa ett så starkt civilt samhälle att vi alla känner ansvar för både vår egen välfärd och våra medmänniskors.
Grupptryck kan vara något bra – om det är ett tryck från omgivningen, från civilsamhället, att själva göra vad vi kan och att dessutom hjälpa varandra när någon inte räcker till.
Det betyder inte att viktiga offentliga funktioner kan avskaffas eller skäras ner till oigenkännlighet. Däremot måste vi inse gränsen för deras räckvidd. Den där ”nånannan” som borde gripa in för att hjälpa den nödställde kanske är du själv.