Ledare

När friheten blir fängelse

Inte riskfritt när familjeekonomin vilar på assistansersättningen.
Inte riskfritt när familjeekonomin vilar på assistansersättningen. Foto: Lotten Sunna

DN 3/3 2016. Det är bra att LSS ger brukare rätt att välja sina egna assistenter. Men finns skäl att se över det lämpliga i att anställa familjemedlemmar.

Tomas Sjödin är pastor, författare och föreläsare. Han är också pappa till tre pojkar. Två av dem har han tvingats begrava. Både yngste och äldste sonen drabbades under småbarnsåren av en sjukdom som gjorde att hjärna tillbakabildades. Barnen förlorade successivt sina förmågor. De var 14 respektive 15 år när livet tog slut.

Tomas Sjödin berättade om tiden i ett finstämt samtal med Anja Kontor i ett av de första avsnitten av SVT-produktionen ”När livet vänder”. Där förklarade han också varför han och hans fru valde att fortsätta att yrkesarbeta i stället för att själva gå in som personliga assistenter. Skälen var två.

Dels menade han att man knappast hjälpt pojkarna genom att krampaktigt sitta och hålla om dem. Ur deras perspektiv var det bättre om livet så långt det gick fortsatte som vanligt: med skolskjuts, särskola och assistenter. Dels menade han att det var viktigt att han och hans fru hade något att återvända till när barnen inte längre fanns. Att de hade arbeten att gå till, att deras arbetsuppgifter inte försvann när barnen dog.

Klokt, men givetvis också svårt. Förutsättningarna är olika för olika familjer. Det är skillnad på kortare och längre förlopp. Och det är förstås inget konstigt att föräldrar väljer att vara hemma med barn när tiden håller på att rinna ut. Därför finns systemet med närståendepenning.

Användningen av personliga assistenter sträcker sig vanligtvis över en längre tid. Inte sällan handlar det om livslånga funktionshinder. Och där kan det finnas ytterligare problem när föräldrar eller andra släktingar blir assistenter åt sina egna barn.

Några av dem listas i Inspektionen för socialförsäkringens rapport ”Assistansersättningen – brister i lagstiftning och tillämpning”. Där klargörs att det både finns för- och nackdelar med anhörigassistans. Att den personliga assistenten och brukaren känner varandra hamnar på plussidan. Minus är utsattheten och det dubbla beroendet. Frigörelseprocessen från föräldrarna kan försvåras. Därutöver kan man fundera över hur lätt det är att avskeda en släkting som inte håller måttet.

 

Möjligen är det tid att fundera över om inte anhöriga bör exkluderas vid framtida nyanställningar.

 

Ytterligare en nackdel som berörs i rapporten är hur hela familjens ekonomi kan vila på att en familjemedlem har assistansersättning. Lasse Wierup redogjorde i en DN-artikel för ett verkligt fall (DN 20/2). En pojke tvångsomhändertogs av socialtjänsten för att han vanvårdats. Förutom vårdnaden tappade föräldrarna också 750 000 kronor per år i assistansersättning. Vad som var vrede över förlorad vårdnad respektive fråntagen försörjning går givetvis inte att säga. Men klart är att det därefter, enligt åklagaren, gick överstyr med både dödshot och mordbrand.

Ett extremfall, visst. De flesta anhöriga sköter säkert sitt uppdrag förnämligt. Man kan också förmoda att åtskilliga arbetar fler timmar än de faktiskt har ersättning för.

Men under senare år har vi dessvärre i ett par rättsprocesser kunnat se en vanvård och ett brottsupplägg som sannolikt inte hade kunnat ske utan vissa familjeband. Samtidigt har det varit uppenbart att kostnaderna dragit i väg på ett sätt som ingen hade kunnat föreställa sig eller förmått förklara.

Individer som är beroende av personlig assistans brukar blir oroliga när det skrivs om den skenande kostnadsutvecklingen. Men brukarna borde i stället oroa sig för vad som händer om snöbollen tillåts att fortsätta rulla. Kan utvecklingen inte stoppas hotas på sikt hela reformen.

Det är viktigt att stå upp för det som kallats ”Århundradets frihetsreform”. Avgörande är att även fortsättningsvis låta brukare själva anställa och avskeda sina assistenter, i stället för att vara hänvisade till en person som kommunen valt att skicka ut.

Men möjligen är det tid att fundera över om brukare ska vara helt fria att anställa vem som helst och om inte anhöriga bör exkluderas vid framtida nyanställningar. För invandrade svenskar har assistansersättningen blivit en möjlighet att få hit släktingar. Under de två senaste åren har 350 personliga assistenter hämtats från länder utanför EU. Flest från Irak (58). Därefter Syrien (47) och Kosovo (40).

När så mycket står på spel finns risken att barn utnyttjas genom att behovet av assistans överdrivs. Barnet blir nyckeln till Sverige. Men själv riskerar det att bildligt talat bli inlåst i ett sjukrum. Då har frihetsreformen, trots goda intentioner, blivit en ofrihetsreform.

DN Ledare. 3 mars 2016