I går anordnades ännu en debatt om EU-debatten. Det var under Timbros fanor som utrikesminister Carl Bildt, DN-medarbetaren och EU-kännaren Henrik Brors samt journalisten Kristin Wester möttes för ett samtal utifrån hennes rapport om svensk EU-journalistik (”Avståndet till Europa”). Under seminariet bjöds på flera förklaringar till varför det ser ut som det gör. Som hur ja/nej-diskussionen bidragit till att debatten stått och stampat på samma ställe, trots att frågan om medlemskap är en icke-fråga.

Vidare talades om bristen på kvantitet och kontinuitet. När det nalkas medlemskap, folkomröstning om euron eller Europaparlamentsval rapporteras flitigt. Däremellan är det tyst och de nyvunna kunskaperna om beslutsvägarna faller i glömska. Därför kommer vi aldrig längre än till ständiga repriser av typen ”Parlamentet: Så funkar det”.

Det finns andra slutsater att dra. Att journalister – när de väl skriver – tycks mer intresserade av hur politiker sköter sin representation än sitt uppdrag, att mycket av bevakningen handlar om hur mycket parlamentariker tjänat och mindre om vad de åstadkommit, att svenska medier redan från början skickat färre journalister till Bryssel än våra grannländer och att det ingalunda blivit bättre med tiden.

I mitten av 1990-talet, då EU-parlamentet mer fungerade som en diskussionsklubb, hade svenska tidningar ett tiotal korrespondenter på plats. Nu när parlamentet är medbeslutande i majoriteten av alla frågor, när åtskilligt av svensk lagstiftning utgår från EU-lagar och när tidningarna borde kraftsamla drar de sig tillbaka.

Efter årsskiftet kommer DN att vara den enda svenska tidningen med en korrespondent på plats. Mediernas kärva ekonomiska verklighet är förstås en del av förklaringen. Utvecklingen mot mer av lättuggat material likaså.

Carl Bildt, också han kritisk mot EU-bevakningen, fick frågan om någonting är bättre nu. Svaret blev föga oväntat: nätet. Den information som tidigare tarvade en Brysselresa kan nu hämtas med två knapptryckningar. En revolution för den som intresserar sig, förstår och hittar. Men hur är det med resten?

När arbetarrörelsen talar om klassklyftor brukar det handla om löneskillnader och om barn som inte får åka på sommarsemester. Det är materiella värden som lyfts fram, inte kulturella. Men klassamhället handlar inte i första hand om höga direktörslöner, om gapet till arbetarlönen eller om semesterresor. Kilen – i ett samhälle som det svenska där ingen behöver svälta – går inte i första hand mellan dem som har och dem som inte har. Snarare mellan dem som kan och inte, mellan dem som vet och inte.

Det svenska samhället, folkhemmet om man så vill, har präglats av en gemensam och hög lägsta bildningsnivå. Nu är vi på väg mot en sänkt lägstanivå, med en bred massa som trots informationsflödet vet mindre om hur och var besluten tas än vad svenskar visste på 1970-talet. Och så en liten elit som på grund av informationsflöde och globalisering vet väldigt mycket mer.

Denna klassklyfta handlar om så mycket mer än om pengarna i plånboken. Den handlar om att utjämna skillnader i livsvillkor, om att upprätthålla ett nationellt kitt mellan människor, om demokrati och ansvarsutkrävande samt om att undvika känslan av alienering.
Det är den klassdebatten som arbetarrörelsen med sin stolta bildningstradition borde föra.