Socialdemokraterna och LO gör nu i traditionell korporativistisk stil upp om den ekonomiska politikens utformning efter ett svenskt EMU-medlemskap. Det handlar om finanspolitiken men lika mycket om makt och ömsesidiga intressen. I överenskommelsen ligger också förhoppningen att vända nejsidans försprång och undanröja risken för en försvagad socialdemokrati.

Göran Persson har nu slagit till reträtt efter vårvinterns fiasko med LO och buffertfonderna. Statsministern var då så övertygad om att han hade partiet med sig att hans främsta oro gällde borgerliga väljare. Begreppet fonder skulle kunna ge upphov till en löntagarfondsdebatt i ny skepnad.

Men LO gav sig inte. Och inte heller EMU-motståndet. I dag håller Göran Persson på att tappa greppet inte bara om EMU utan om hela arbetarrörelsen. De borgerliga väljarnas känslor har snabbt upphört att vara ett problem.

Nej, i överenskommelsen nämns inte ordet buffertfonder. Men i praktiken är mål och medel desamma som under de tidigare förhandlingarna: att motverka konjunkturnedgång och överhettning med politiska medel. Återigen är därför ett höjt överskott i de offentliga finanserna en nödvändighet för att balansera sämre tider.

Och återigen uppstår motargumenten: Varför detta behov av en riskpremie? I en granskning av Sveriges finanser drog nyligen Internationella valutafonden (IMF) slutsatsen att det inte krävs några särskilda åtgärder för att klara EMU-medlemskapet. Den svenska ekonomin, konstaterar Imf, är starkare än många euroländers.

Så vad vet socialdemokraterna och LO som inte IMF vet? Intrycket av deras överenskommelse riskerar därför att bli motsägelsefullt, för att inte säga kontraproduktivt. Många väljare kan lätt dra en helt annan slutsats än den avsedda: Det måste vara mindre farligt att stå utanför EMU. Att överskottsmålet ska höjas även om Sverige röstar nej är mindre betydelsefullt. En månad före folkomröstningen blir den psykologiska effekten av förslaget att EMU kräver en riskpremie.

En annan aspekt är att debatten återigen upptas av abstrakta, stabiliseringspolitiska resonemang. Bara för drygt en vecka sedan signalerade Göran Persson en omprövning i sitt sommartal i Björkvik. Då tonades de ekonomiska synpunkterna på EMU ned. Persson var angelägen om att visa en sökande och ödmjuk inställning. I stället betonades EMU:s politiska dimension: fred, säkerhet och samarbete.

Nu krymper perspektiven åter. Men i köpslåendet mellan socialdemokraterna och LO röjs en misstro mot väljarnas förmåga att förstå EMU-projektets innebörd. Förslaget innehåller flera positiva beskrivningar om EMU men förhandsinställningen är ändå negativ. Det flaggas för framtida problem och svårigheter som måste övervinnas.

Fyller det tveksamma väljare med tillförsikt? Snarare tvärtom. I Temos senaste mätning har nejsidan fortfarande ett stort övertag. Väljarna måste övertygas med positiva argument.

Gårdagens överenskommelse demonstrerar än en gång Wanja Lundby-Wedins taktiska skicklighet. Hon väntade ut Persson och fick samtidigt med sig sin organisation på en uppgörelse som i praktiken innebär ett stöd för EMU. LO, påstår hon, ska fortfarande vara neutralt men säger i samma andetag att "det finns mer som väger i vågskålen för ett ja".

Klarare besked än så kan inte ges: LO och socialdemokratin är överens om tagen. Rörelsen kan hjälpligt sägas stå enad.

Men facket ställde inte upp uteslutande av omsorg om statsministern och EMU-debattens utveckling.

Här kan också spåras ett betydande egenintresse. Wanja Lundby-Wedin såg hur Göran Persson underminerade sin sak genom utspel som slog fel och skapade interna motsättningar.

En försvagad socialdemokrati, det vet hon, är alltid till nackdel för LO.

Det var hög tid att ingripa.