Vi lever i öppenhetens tid, när vi och inte minst våra vänner gärna ser till att minsta frisörbesök, fikapaus och falukorvsinköp hamnar på nätet.

Ibland är gränserna mellan privat och offentligt vagare än annars. Det visar fallet med friskolerektorn i Luleå som först fick sparken från sin tjänst och därefter upprättelse och skadestånd av tingsrätten.

Rektorn hade på Facebook lagt ut lättklädda bilder på sig själv och gått med i diverse grupper med ordet ”sex” i rubriken.

Fallet säger inte lite om vårt samhälle just nu. Samtidigt som det offentliga rummet förmodligen är mer sexualiserat än någonsin tycks sexmoralen på sina håll ligga kvar på kalvinistisk nivå. Medierapporteringen om rektorn har gett intrycket att han är någon sorts sexmonster. Värst har det sett ut på sajten Nyheter24, som kallar honom ”sexrektorn” och tolkar hans rätt harmlösa bilder och grupper som att han ”skyltar med sin sexfixering inför elever och toppchefer inom det lokala näringslivet”.

Ett direkt citat ur Norrbottens-kuriren, som tydligen syftar till att göra läsarna än mer upprörda över rektorns person, lyder: ”På sajten skriver rektorn att ett av hans intressen är sex”. Om man skulle gå fram med lien och sparka alla som går in under den beskrivningen är frågan vilka som ska driva framtidens skolor, fabriker och för den delen tidningar.

Hade allt som påstås i medierna varit sant kunde man förstå att rektorn avlägsnas från sin tjänst. Så tolkas det dock inte av tingsrätten, som konstaterar dels att bilderna knappast är av sexuell prägel, dels att de är tagna ur sitt sammanhang, dels att arbetsgivaren när de sparkade honom förlitat sig just på mediernas andfådda bild av innehållet på rektorns Facebooksida. En bild som enligt tingsrätten visat sig vara felaktig.

Till det sorgliga i historien hör att den förmodligen lätt hade kunnat undvikas. Ett bra sätt att hantera den här typen av konflikter vuxna människor emellan är ett samtal. En arbetsgivare som misstänker att en anställd betett sig olämpligt kan förklara företagets policy och ge honom eller henne en chans att förklara sig.

I Luleåfallet verkar avskedet ha kommit omedelbart, varpå hela rättsmaskineriet måste hacka i gång och gödas med skatte­pengar.

En smula omdöme, helt enkelt. Från båda sidor. Undvik som anställd att göra saker som skadar din arbetsgivare. Ta som arbetsgivare diskussionen med anställda som eventuellt betett sig mindre lämpligt.

Så finns förstås fall där omdömet är så obefintligt att vidare diskussion är meningslös. När en dagisvikarie twittrar om att han ska våldta flickorna på förskolan, som nyligen i Göteborg, ska han ha gjort sin sista dag på jobbet, oavsett hur uppriktigt han förklarar att det bara var ett skämt.

För internet är inget stängt rum. Ibland betraktas nätet i allmänhet och sociala medier i synnerhet fortfarande som något märkligt hybridutrymme som samtidigt är en del av det vanliga livet och frikopplat från det. Den synen medför till exempel att en kvinna känner sig ”kränkt” när a-kassan ställer frågor om hon verkligen är arbetslös – efter att ha läst hennes blogg (Sydsvenskan 10/6).

Nyligen har Socialstyrelsen beslutat att socialtjänsten har rätt att läsa bloggar och Facebooksidor för att kontrollera om en person har rätt till bidrag. Det är svårt att invända mot den policyn, så länge den tillämpas med förnuft. Man kan inte fatta ett beslut bara på vad som står i sociala medier, men det är inte fel att låta det ingå i en helhetsbedömning.

Till syvende och sist gäller nog en av de nya mediernas äldsta sanningar: Var försiktig. Lägg inte ut något på nätet som du inte kan försvara den dag polisen, din partner, din arbetsgivare eller Uppdrag granskning ringer på dörren.