Vad ska vi med universitet till? Forskning och högre utbildning var länge det givna svaret. I dag förefaller sådant som att få doktorander att trivas och budgeten att ge överskott vara centralt.
Den så kallade Gerneraffären vid Lunds universitet har gett oanade perspektiv på verksamheten vid universiteten. Givetvis är somligt avhängigt av lokala förhållanden - men i motsättningarna kring professorstjänsten i historia blottläggs en grundläggande identitetsförvirring. Och den gäller just universitetens karaktär och uppgifter.
Den förvirringen finns inte bara hos de vid lärosätena verksamma utan också hos statsmakten. Lägligt nog publicerar Dagens forskning i sitt senaste nummer en längre intervju med ordföranden i Lunds universitets styrelse, Lennart Nilsson. Hans tidigare karriär har skett inom industrin.
Lennart Nilsson resonerar som den börsbolagsordförande han har naturlig fallenhet för att vara: rektor blir vd och ska fungera som ledare i en ledningsgrupp. När det nu är aktuellt att utse ny rektor för Lunds universitet tar man hjälp av en rekryteringskonsult och bildar en samrådsgrupp. På så sätt ska man vaska fram minst fyra kandidater med "professorskompetens eller liknande kompetens". Så långt Lennart Nilsson.
Det är bara att konstatera att så här blir det med den organisation statsmakterna beslutat. Nästa logiska steg är då att bolagisera. Sedan kan AB Lunds universitet ge sig ut på marknaden och jaga rektors- och professorskandidater, vars uppgift det blir att fånga studenter och forskare. Och vad blir slutmålet?
En börsintroduktion av Telia-typ kanske.
En nidbild måhända men inte så långt från verkligheten. Och universiteten är bara ett exempel av många under 1980- och 1990-talen på hur offentlig verksamhet förlorat sitt självförtroende och sin egenart och stöpts om för att likna företag på en marknad.
Medborgaren som kund och tjänstemännen som försäljare har varit den overheadbild som förfört politiker både till höger och vänster. För att inte tala om de sakkunniga själva, det vill säga alla de offentligt verksamma som hellre ville se sig som vd:ar än byråchefer.
Det goda som denna tankeström och reformverksamhet fört med sig är ett ökat kostnadsmedvetande. Statens och kommunens skattekonton är inte outtömliga, det gäller att hushålla. Men fråga är om inte förlusterna håller på att bli större än dessa vinster.
Ett universitet är - med ett gammalt uttryck - ett lärdomssäte. Dit kommer studenten för att lära sig tänka och för att tillägna sig gamla och nya tankar. Där ska tankens, inte siffrornas, människor stå i centrum. Forskning och högre utbildning är verksamheter som inte kan styras efter en man - en röst-principen. Och det är verksamheter vars resultat ytterst blott kan bedömas av likar.
Genom öppenhet och diskussion kring vunna kunskaper - hur dessa än må förhålla sig till tidens politiska trender.
Den traditionella kollegialiteten och självstyrelsen har därför klara fördelar för ett universitet framför företagsorganisationen. Detta borde statsmakterna ha insett.
I stället har politikerna låtit sina föreställningar om en effektiv och strömlinjeformad högre utbildning och forskning styra - och satt det tilltalande epitetet "demokratisk" framför reformerna. Den målkonflikt som då uppstår har nu fått ett "ansikte" - Kristian Gerners.
På ena sidan stod forskningsmeriter och insatser som en traditionell professor och handledare med krav på sina elever, på den andra mer diffusa önskemål om ledaregenskaper och hänsyn till elevers sociala situation. Den målkonflikten borde inte ha inträffat. Statsmakterna och universitetens egna företrädare borde ha haft kurage nog att hålla fast vid huvuduppgiften: forskning och högre utbildning. Ekonomistyrning och samhällskontakter måste underordnas den.