Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

När rösten tillhör partiet

Svenskar bör uppskatta chansen att välja sina ledare. Det är en rätt som inte gäller under kommunismen.

Kina tog över Hongkong 1997 och lovade då att garantera principen ”ett land, två system” i 50 år. Den brittiska kronkolonins kapitalism, politiska självstyre, yttrandefrihet och självständiga rättssystem skulle leva kvar bredvid kommunistdiktaturen.

För 17 år sedan ansåg sig även regimen i Peking ha nytta av detta skyltfönster. Men Hongkongs relativa ekonomiska styrka har minskat. Och de kinesiska ledarna verkar inte längre tro att modellen ska locka Taiwan att frivilligt återförenas med fastlandet. Deras nyligen avtäckta planer för framtiden är olycksbådande.

Britterna lät aldrig Hongkongs invånare utse sina guvernörer. Kina har också i princip kunnat handplocka styresmän med hjälp av en vänligt inställd valkommitté. Från och med 2017 var det dock meningen att allmän rösträtt skulle gälla när toppledaren utses.

Fast det skulle ju kunna få vådliga konsekvenser. Alltså vill Kina ha max tre kandidater, som alla måste godkännas av en nomineringskommitté som Pekingtrogna kontrollerar. Dessutom ska hugade spekulanter ”älska Kina”, och det råder inget tvivel om att detta är liktydigt med att älska Kommunistpartiet.

Ett sådant val är inte riktigt utan riggat. Förtvivlade demokratiaktivister protesterar, men har små möjligheter att vinna. Bland Hongkongborna finns också ambivalens inför att bjuda motstånd, dels för att oro kan skada ekonomin, dels för att Kinas reaktion kan bli brutal.

Skruvarna dras åt även på andra sätt. Massmedierna utsätts för påtryckningar från både politiskt håll och annonsörer som värnar affärsrelationer. Domstolarnas oberoende inskränks. Korruptionspolisen trakasserar Kinakritiker. Den som inte fogar sig anklagas för att gå illasinnade utländska krafters ärenden.

Parallellt har president Xi Jinping, Kommunist­partiets ledare sedan 2012, raskt byggt upp en maktposition som börjar likna Deng Xiaopings. Kampen mot korruptionen är Xis vapen, men detta har två delar. Dels är mutkulturen ett verkligt problem som hämmar tillväxten och retar vanligt folk. Dels är jakten ett behändigt medel för att göra sig av med rivaler. Partiets toppfigurer var tidigare oangripbara, men nu går ingen säker som inte är absolut lojal mot presidenten.

Oppositionella, advokater och journalister – alla som på minsta sätt anses utmana det kommunistiska sanningsmonopolet – kläms samtidigt åt alltmer. Reportrar som avslöjar fel saker ställs ut i tv för att bekänna sina brott, en variant av stalinismens skådeprocesser.

I den östasiatiska regionen markerar Peking allt vidare revir. Hela Sydkinesiska havet och större delen av Östkinesiska havet hävdas som territorium. Högljudda gränstvister pågår med Japan, Filippinerna och Vietnam, och Kina drar sig inte för att vid behov släppa lös ultranationalistiska demonstranter.

Behandlingen av Hongkong passar in i denna bild. Allt ifrågasättande av den kommunistiska enparti­staten ska kväsas. Därför är också eftergifter åt demokratins vänner i Hongkong otänkbara, eftersom det skulle kunna inspirera farliga stämningar på fast­landet.

Hur härskarna i Peking hanterar Hongkongs relativa frihet är signifikativt för hela landets utveckling. Principen ”två system” riskerar att ersättas av det enda partiets röst.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.