Förra helgen brast förmodligen illusionerna för många. Fredrik Bergströms och Robert Gidehags artikel på DN Debatt 4/5 ("Svenskar fattigare än svarta i USA") innehöll visserligen inga sensationella nyheter, men väl en slående konkretisering av vad tillväxt - eller brist på tillväxt - betyder för ett land.
Sverige är ingen fattig nation, men har under de senaste 30 åren successivt tappat ekonomisk terräng. Det är denna eftersläpning som hamnar i blixtbelysning när inkomstutvecklingen för USA och Sverige jäm-förs. Det amerikanska me-dianhushållet hade 1999 en total sammanräknad årsinkomst på 406 000 kronor, medan motsvarande hushåll i Sverige hade 212 000 kronor brutto att röra sig med, en- ligt rapporten från Handelns utredningsinstitut. Det är lite mer än hälften så mycket. Likaså hamnar Sverige sämst till i en jämförelse med olika etniska grupper. De som i debatten här hemma ofta uppfattas som fattiga i USA, har alltså högre inkomster än det svenska medianhushållet.
Hur man än vänder och vrider på statistiken är skillnaderna så stora att de inte kan avfärdas som synvillor. Visst finns uppenbara metodproblem i en sådan här jämförelse, men de kan omöjligen förklara varför familjen Svensson tjänar så mycket mind-re än familjen Swenson i amerikanska svenskbygder.
Nej, förklaringen till att många barnfamiljer i USA har råd med två stora bilar och semesterresor till Europa, är att de numera ligger på en väsentligt högre välståndsnivå än vi. Statistiken talar sitt tydliga språk: sedan 1980 har inkomsterna i USA ökat rejält för alla grupper, medan utvecklingen varit mycket beskedlig i Sverige (samtidigt som skatterna är betydligt hög-re). Även de amerikanska låginkomsttagarhushållen tjänar i dag bättre än motsvarande svenska hushåll.
Och som det ser ut nu, kommer klyftan mellan de två länderna bara att fortsätta att öka. Den amerikanska ekonomin har en högre tillväxtpotential än den svenska och drar ifrån bit för bit för varje dag som går. Nya före-tag växer sig stora. Forsknings-idéer kommersialiseras. Runt universiteten gror entreprenörskap.
En del kan invända att Sverige inte förlorar något på att växa i sin egen takt, även om den är långsammare. Men det är en grov felsyn. Med låg tillväxt kommer vi få allt svårare att ha råd med de saker vi önskar oss. De bästa läkemedlen blir plötsligt för dyra. De allra modernaste datorerna köps inte till skolorna. Och semesterresor till rika länder blir en lyx för några få. Sådana här skillnader märks inte under loppet av några år, utan kommer smygande. De blir först tydliga i en jämförelse som sträcker sig över ett par decennier.
För Sveriges del rymmer detta både möjligheter och svårigheter. Vi skulle med relativt enkla grepp - strategiska skattesänkningar, ökad satsning på forskning, minskade marginaleffekter, reformer på arbetsmarknaden - kunna öka ekonomins tillväxtmöjligheter väsentligt. Danmark och Nederländerna har gjort det, med goda resultat. Svårigheten är att politiskt genomföra något som inte ger utdelning inom samma mandatperiod.
Hur nå dit? Detta är valets viktigaste fråga, alla kategorier. Sverige behöver inte bli som USA, men vi har mycket att lära från det amerikanska samhället. Visst har det sina fel och brister, precis som vårt, men den dynamik som finns i USA har Sverige tyvärr långt till. Det gäller såväl enskilda människors möjligheter att göra klassresor, som regioners förmåga att locka till sig och skapa helt nya industrier och företag.
Det finns skäl till att drömmen om USA är så mycket starkare runt om i världen än drömmen om Sverige och Europa. Bara våra egna myter och vanföreställningar hindrar oss att ta intryck från grannen på andra sidan Atlanten.