På onsdagen anslöt sig Mona Sahlin till dem som krävt att ledamöter av partistyrelsen och verkställande utskottet ska avgå. Ansvarsfrågorna kryper allt närmare henne själv.
”Alla ska inte bort men alla ska inte med.” Så förtydligade i går Håkan Juholt, distriktsordförande i Kalmar län, för TT sin hållning till SSU:s avgångskrav på ledamöterna i verkställande utskottet och partistyrelsen. Tanken är inte att de ska avgå omedelbart. Däremot ska de genom att ställa sina platser till förfogande ge extrakongressen nästa år möjlighet att påverka sammansättningen av dessa organ.
Jytte Guteland och hennes kamrater inom ungdomsförbundet har ett uppenbart egenintresse av ”föryngring”. När mer etablerade politiker, som Håkan Juholt, hakade på fick avgångskraven en annan tyngd.
Mona Sahlin kände säkert vartåt det var på väg. Så i stället för att successivt tvingas retirera och till sist ge vika gjorde hon på onsdagseftermiddagen kravet till sitt: Alla bör inför kongressen ställa sina platser till förfogande. Därmed öppnas även för en prövning av frågan om hon själv är rätt person att leda partiet.
Juholts uttalande och Sahlins omsvängning var inte de enda tecknen på att Socialdemokraternas bearbetning av valnederlaget är på väg in i en mer turbulent fas. I en intervju i Sydsvenskan närmade sig i går även Morgan Johansson den känsliga frågan om personligt ansvar för valförlusten.
Liksom Ardalan Shekarabi och Anna Johansson, som samma dag skrev på DN Debatt, leder Morgan Johansson en av Kriskommissionens arbetsgrupper. Men medan deras sökande efter svar på vart partiet bör gå ännu är trevande, var han beredd att leverera slutsatser.
Morgan Johansson anser att det rödgröna samarbetet inte bara ska ta en paus. Socialdemokraterna måste hålla fler vägar öppna för framtiden och vara redo för samarbete med andra partier: ”Efter åtta år med borgerligt styre lär både FP och C ha förändrats.”
Morgan Johansson pekar också ut fyra vallöften som han menar var förödande: återinförd fastighetsskatt, höjd bensinskatt, halverad krogmoms och kraftigt sänkt skatt för pensionärer.
Orsaken till att Socialdemokraterna hamnade så fel var, menar han, att förhandlingarna med Miljöpartiet och Vänsterpartiet sköttes illa. Skulden lägger han på Thomas Östros.
Det börjar alltså brännas. Från att ha talat i allmänna termer om kris och förnyelse närmar sig Socialdemokraterna de hårda frågorna om skuld och ansvarsutkrävande.
Att Thomas Östros som ekonomisk-politisk talesman har ett ansvar för skattepolitiken som partiet gick till val på är en självklarhet. Mycket talar också för att Morgan Johanssons analys till stor del är riktig. När de rödgröna gav skattefrågorna en så framskjuten roll flyttades mycket av valdebatten till den borgerliga alliansens hemmaplan.
Att ”dålig förhandling” skulle vara orsaken till att Socialdemokraterna hamnade fel kan däremot inte vara mer än en halvsanning. Samarbete förutsätter kompromisser. Huvudfrågan är därför inte om Thomas Östros kunde ha förhandlat skickligare, utan var ansvaret ligger för att partiet alls gick in i förhandlingarna.
Att Mona Sahlins huvudspår var ett smalare rödgrönt samarbete med bara Miljöpartiet vet alla. Men om partiet drar slutsatsen att hela analysen var förhastad och att den borgerliga alliansen inte effektivast bemöttes med en motallians, kommer ljuset att riktas mot hennes personliga roll.
Exakt hur samarbetet skulle se ut höll Mona Sahlin länge öppet. Men redan kort tid efter valnederlaget 2006 uteslöt hon det traditionella svaret att Socialdemokraterna möter väljarna som parti och att svaret på hur regeringsunderlaget ser ut kan ges först efter valet.