Nystart kallas Socialdemokraternas extrakongress som inleddes i går. Från podiet talades det om framtidens utmaningar. Men det dominerande intrycket är att partiet söker framtiden genom att titta tillbaka.

Den korta epoken Mona Sahlin är över. Hennes strategi för att förnya Socialdemokratin och vinna förra årets val misslyckades. Sedan sveptes hon själv med i den krishantering som följde på höstens nederlag.

Men med sitt sista tal som ordförande visade hon sin starkaste sida.    Sahlin övertygar när hon beskriver de grundläggande värderingar som har varit hennes drivkrafter under 40 års engagemang i politiken.

När hon tog över efter Göran Persson längtade Socialdemokratin efter en ledare som lyssnade. Och Mona Sahlin har utan tvivel haft en annan ledarstil än sin föregångare.

Hon har också haft förmåga att känna och tyda politiska strömningar i tiden som Persson inte brydde sig om. Sahlins engagemang för hbt-personers rättigheter har till exempel fått partiet att ändra kurs.

Till skillnad från Göran Persson har Mona Sahlin också ofta talat om Socialdemokratin som en frihetsrörelse. Hon har betonat att välfärden och den offentliga sektorn är medel för att främja människors frihet på ett sätt som Persson sällan gjorde.   

Men hon ledde sitt parti in i ett katastrofval. Med valet av Juholt markeras framför allt en förhoppning om att allt ska bli som vanligt för S igen.

Åt vilket håll Håkan Juholt vill driva politiken är ännu oklart, förutom att han inte tänker vika ner sig (”we won’t back down”, upprepade han). Därför möts han av höga förväntningar när han i dag ska hålla sitt första tal som partiledare.

Göran Persson satt i går på första parkett och såg nöjd ut. Den tidigare S-ledaren har förklarat att Juholt är ”en fin socialdemokrat” som påminner om honom själv. Och det finns onekligen en hel del som gör att de två liknar varandra.

Båda fnyser åt talet om förnyelse och vill inte att Socialdemokraterna ska ingå i en suddig rödgrön valallians.

Båda är skickliga maktpolitiker. Precis som Persson har Juholt också byggt upp sin politiska position utanför Stockholm, och båda framhåller gärna att de inte ingår i några politiska kotterier i huvudstaden.

Buffligheten är däremot inte densamma. Och Håkan Juholt verkar ha en förmåga att skratta åt sig själv som Persson saknade. Men han tar över ett sargat parti. Trots alla försäkringar om motsatsen märktes det i går under ytan av enighet att de gångna månadernas kris har tärt på sammanhållningen.

Mona Sahlin fick visserligen stående ovationer och röda rosor efter sitt tal.
Men det var betecknande att hon fick de allra längsta applåderna när hon manade sitt parti att inte dela in medlemmar i en höger- och vänsterfalang.

”Aldrig mer”, förklarade Mona Sahlin, vill ”jag höra att en partimedlem inte anses vara en riktig socialdemokrat”.

Att ett sådant uttalande möts av dånande bifall säger mycket om vilket tufft uppdrag Mona Sahlin har haft som partiledare – samt vad som väntar Håkan Juholt.

DN 26/3 2011