Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Näthotet mot demokratin

Onsdagens ”Uppdrag granskning” var omtalat långt före visningen. I några avsnitt ur programmet, utlagda på Youtube, läser kvinnliga journalister, författare och debattörer högt ur de hatiska och hotfulla mejl och kommentarer som riktats mot dem. Man kan konstatera att de anonyma skyldiga i alla fall inte har ett överskott av kreativitet eller fantasi; det är mest olika variationer på hora, fitta och våldta.

Programmet handlade alltså om ”näthat”, i synnerhet riktat mot kvinnor. Ett fenomen som långt ifrån bara drabbar medievana proffstyckare. Ett annat exempel ur programmet var Julia, en ung kvinna som på Hennes & Mauritz Facebooksida ifrågasatte lämpligheten i att företaget sålde en tröja med tryck av den sexdömde (och döde) rapparen Tupac Shakur. Som svar bombades sidan med hat riktat mot Julia.

I sammanhanget kan man också påminna om Icahandlaren i Kaxås som la ut en Facebookhälsning till de syriska flyktingar som kommit till kommunen. Sidan fick ta emot så många aggressiva kommentarer att han var tvungen att ta bort meddelandet.

När man hör och ser så tydliga exempel på näthatet är det lätt att förtvivla eller bli rasande. Det känns som en flod av vidrigheter som bara ökar i styrka. Nog är det väl högst på tiden att samhället tar krafttag och skärper lagen för att få stopp på dessa vidrigheter?

Ett problem är att ”näthatet” inte är homogent. Det består av många olika komponenter. När ”Uppdrag granskning” konfronterade några av dem som förolämpat Julia på H&M-sidan framstod de knappast som några organiserade kvinnohatare; snarare var de Tupacfans som blivit frustrerade av hennes kritik och svarade med att impulsivt provocera tillbaka på det språk som är deras.

Företeelsen spänner över hela registret av förövare som använder nätet för att förolämpa, kränka eller hota någon. Ibland, som tycks ha skett i fallet Kaxås, trummas en främlingsfientlig mobb ihop för att bilda en hatstorm. I andra fall kan det handla om ett stort antal män – för det tycks nästan alltid vara män – som var för sig reagerat på en person och skickar hundratals mejl som alla är kritiska, några kränkande och några direkt hotfulla. Om det är en kvinna de reagerat på späckas mejlen av könsord och våldtäktsfantasier.

Vi har också attackerna, med hot om våld, som organiserat riktas mot till exempel opinionsbildare och journalister.

Till sist finns en ytterlighet där ensamma gärningsmän blir fixerade vid en människa – kanske en offentlig person eller en före detta partner – och använder nätet för att göra hennes liv till ett helvete, ofta med konkreta, utstuderade hot mot personen och dennas familj.

Risken med att klumpa ihop allt under ett enda trubbigt begrepp, ”näthat”, är att man skapar intrycket att det finns en enda lösning. Men det vore en farlig överreaktion att skärpa lagen, och därmed inskränka yttrandefriheten, för att komma åt enskilda männi­skor som slänger ur sig en förolämpning i ett mejl eller kommentarsfält.

Däremot är det ingen överdrift att säga att de kränkande angreppen på enskilda människor faktiskt innebär ett hot mot demokratin. Många debattörer vittnar om hur de börjat tänka sig för innan de skriver om vissa känsliga ämnen. Oron kan handla dels om enstaka grova hot, dels om den ”death by a thousand cuts” som blir följden av ett stort antal hatiska reaktioner.

Mycket kan göras med de lagar som redan finns, men rättsväsendet måste bli bättre på att använda dem och polisen måste ta brotten på större allvar. Det behöver inte innebära att yttrandefriheten begränsas – det som verkligen inskränker det fria ordet är när människor skräms till tystnad. Oavsett om de vill protestera mot en H&M-tröja, välkomna syriska flyktingar eller bara som kvinna ta plats i offentligheten.