Det är en ny värld som visar sig under president Barack Obamas besök i Europa – inte så att det skulle vara nytt att ledare träffas eller att demonstranter protesterar, men maktförhållandena ser annorlunda ut.

Det viktigaste mötet i London, sade exempelvis många, var egentligen inte G 20 utan G 2, det vill säga mötet mellan Obama och hans kinesiska kollega Hu Jintao. Det är två huvudaktörer som kommer att ge avtryck i den internationella politiken de kommande åren.

Därmed inte sagt att gamla relationer saknar betydelse, tvärtom. Ryssland är alltjämt en tongivande spelare, inte minst i vårt närområde, och det var en betydelsefull signal som sändes ut när Obama och Dmitrij Medvedev kunde enas om framtida nedskärningar i kärnvapenarsenalerna.

Det visade att också de ursprungliga kärnvapenmakterna är beredda att nedrusta, och det visade en amerikansk vilja att knyta hållfastare band med Moskva.

I morgon väntar toppmöte med Nato, och även där är relationen till Ryssland en dagordningspunkt. Frågan är hur villiga medlemsstaterna är att förankra Ryssland i de europeiska och transatlantiska strukturerna.

Ansträngningar har gjorts förr – det så kallade Nato-Rysslandsrådet var en betydelsefull skapelse – och förhållandet till den tidigare fienden kan ses som ett av många exempel på Natos förmåga att anpassa sig till en ny verklighet.

Många trodde att alliansen spelat ut sin roll när Berlinmuren föll, men vid femtioårsjubileet var Nato involverat i Kosovokriget och nu, när alliansen fyller sextio, är det framtiden som står på dagordningen.

Att alliansen ännu har attraktionskraft är tydligt. Många stater bankar på dess dörr, och turen har nu kommit till Kroatien och Albanien att släppas in.

Visst är det så att Natos dörr bör hållas öppen, men utvidgningen sätter också fingret på ett centralt problem. I klar-
text handlar det om försvarsgarantin i artikel 5.

Frågan ställs på sin spets när det gäller Georgien och Ukraina. Skulle, kan man undra, Nato ha kommit till Georgiens hjälp i somras ifall landet var medlem? Få tror det, och risken är uppenbar att försvarsgarantin urvattnas i fall den utvidgas till ett område dit ingen nuvarande medlem är beredd att skicka trupp.

I grunden kan det sägas handla om vad Nato egentligen ska vara. Visst är det så att alliansen tagit steget från att vara en renodlad försvarsorganisation till att bli en bred säkerhetspolitisk aktör, men frågan är hur långt medlemmarna är beredda att gå.

Det finns till och med krafter som verkar för att göra Nato globalt, att inkludera länder som Nya Zeeland, Australien och Japan. Ambitionen är begriplig – redan i dag finns en enighet inom alliansen om att geografin inte ska vara ett hinder utan att Nato ska kunna agera varhelst ett hot uppstår – men det är en sak att agera globalt, en annan att ha globalt medlemskap.

Något globalt medlemskap lär det knappast bli, men redan att frågan diskuteras visar att Nato förblir en central aktör. Och när USA nu har en administration som faktiskt tror på samarbete och internationella organisationer tyder det mesta på att Nato kommer att vara en oumbärlig aktör också som sjuttioåring.

DN