Sven Otto Littorins avgång som arbetsmarknadsminister kom oväntat. Under den pågående Almedalsveckan i Visby har han knappast gett intryck av ett förestående uppbrott. Så sent som i tisdags framträdde Littorin skojfriskt i Dagens Eko och uppmanade Svenskt  Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster att ”gå och bada”. Detta efter att regeringen fått kritik av Fölster för att ignorera ungdomsarbetslösheten.

Men på onsdagsmorgonen sammankallade ministern hastigt en presskonferens och meddelade sitt beslut. Littorin sade att han för sina barns, sin fästmös och sin egen skull inte längre är beredd att stanna kvar som statsråd. En uppslitande vårdnadstvist har ackompanjerats av närgången massmedial bevakning. Littorin berättade om reportrar som kontaktat hans barn i privata frågor som rört skilsmässan och den egna hälsan. I tisdags nåddes gränsen när arbetsmarknadsministern deltog i en tingsrättsförhandling med sin före detta fru. Han insåg då att det skulle bli ännu mer skriverier och påfrestningar för familjen.
Det finns ingen anledning att betvivla Littorins motiv. Att han blivit utsatt för hård massmedial bevakning är givet, och att det i denna granskning även förekommit övertramp är lika tydligt.

Politiker har precis som alla andra människor gränser och det är lätt att sympatisera med arbetsmarknadsministern när han säger sig vilja skydda barnen. Han är inte den förste makthavare som hamnar i detta läge, och förmodligen inte heller den siste. För alla som verkar inom medierna finns det anledning till självrannsakan. Littorin berättade i går att hans 16-åriga dotter blivit uppringd av en reporter som frågade hur det kändes att hennes pappa Sven Otto låg på hjärtintensiven på Sankt Görans sjukhus. De journalister, som i likhet med reportern i denna historia, gör barn till brickor i sin politikrapportering företräder en djupt oetisk slaskjournalistik.

De personliga skälen bakom avgången minskar den politiska betydelsen av  arbetsmarknadsministerns beslut. Företrädare för de rödgröna uttryckte i går medkänsla och avstod från att försöka vinna politiska poäng på nyheten. Det var klokt gjort och underströk att de borgerliga inte drabbats av en kris. I normala fall hade ett statsråds avgång så nära inpå ett val framkallat tal om en regerings förfall, men i går var de kritiska rösterna frånvarande.Som arbetsmarknadsminister lämnar Littorin ett blandat bokslut efter sig. Han har både gjort för mycket och för lite. Förändringarna av a-kassan var rätt tänkta, men drevs igenom för hastigt och för slarvigt.

Resultatet blev en onödigt hård strid med parterna på arbetsmarknaden och ett misslyckat försök att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Med bättre politisk fingerfärdighet hade Littorin kunnat dämpa konfliktnivån och lägga energin på att modernisera arbetsrätten – ett område som han mot bättre vetande varit ointresserad av. Sven Otto Littorin har livat upp politiken med sitt humör och sin frispråkighet, men dessa egenskaper har också medfört att omdömet stundtals slirat. Talet om 2009 som ett ”skitår” blev en symbol för hans ogenerade lösmynthet som ofta slagit tillbaka mot honom själv. Nu lämnar han regeringen av skäl som inte har att göra med vare sig språkbruket eller arbetsmarknadspolitiken. Det är nedslående att tiden som statsråd fick ett sådant slut.