Ledare

Negativ inställning

Foto: Magnus Hallgren

DN 14/2 2016. Minusräntan är här och lär dessvärre stanna. Men den är ett symtom på världsekonomins ihållande problem snarare än orsaken till dem.

”Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu”. Refrängen i rapparen Timbuktus slagdänga ”The botten is nådd” kunde ha varit ledmotiv till förväntningarna på vad den svenska noll- och sedermera minusräntan skulle åstadkomma.

Inflationen var på väg att klättra upp. Det började kännas lite bättre. De viktiga inflationsförväntningarna, som höll på att vika, stabiliserades efter Riksbankens beslut att sänka styrräntan först till noll och sedan till minus 0,35 procent.

Men just som alla siffror pekade i rätt riktning och svensk ekonomi var på väg mot sötebrödsdagar kom ett bakslag i december. Och sedan dess har ny marknadsoro skakat börserna i Kina. Därefter har banker i euroområdet börjat gunga.

Den tyska ekonomin bromsar samtidigt in och USA – det andra dragloket – tappar fart. I veckan sågs också kraftiga kursfall och ökad osäkerhet om stadgan i den globala ekonomin.

Hur långt kan man sänka? Ytterligare en bit, slog riksbankschefen Stefan Ingves fast i veckan. Reporäntan sattes till minus 0,5 procent. Man sänkte för att hjälpa svensk ekonomi in i högkonjunkturen, ifall yttre omständigheter försämras.

Strategin ses av många som ett vågspel. I  vissa avseenden är det uppenbart. Större risktagande i ekonomin är visserligen en del av poängen med minusräntor och så kallade kvantitativa lättnader. Men det är inte säkert att utfallet i längden blir särskilt lyckat när investerarna desperat jagar minsta avkastningskrona. Bubblor kan blåsas upp. Och spricka.

Minusräntorna kan dessutom skada bankerna. I euroområdet, som också har minusränta, är många av dem redan sårbara. Tyska Deutsche Bank har hamnat i trubbel efter att nya, hårdare EU-regler trädde i kraft. Aktien har sjunkit som en sten. Italienska banker tyngs sedan länge av dåliga lån. Styrräntor under noll pressar magra marginaler.

 

Bubblor kan blåsas upp. Och spricka.

 

Såväl Stefan Ingves som hans kollegor i Europa – och Japan, som också nyligen införde negativ ränta – intygar dock att de kan sänka ännu mer om det behövs.

Men alla vet att det finns en gräns. Få tror att verkligt kännbara minusräntor kan leda till något gott. Vanliga människors ekonomi skulle vändas ut och in. Dröjsmålsränta? Glöm allt sådant, i den hypotetiska minusvärlden drabbas den som betalar räkningar före förfallodatum av en straffavgift. Bankväsendet som det har fungerat i hundratals år kommer inte att kännas igen.

Vetskapen om centralbankernas otillräcklighet och begränsade handlingsalternativ är tillräcklig för att skapa oro i världsekonomin. I samband med eurokrisen lovade Europeiska centralbankens chef Mario Draghi att ”göra vad som än krävs” för att staga upp valutasamarbetet och EU:s ekonomi. Det gjorde susen. Men vad ska han säga nu, om marken under hans fötter börjar gunga igen?

Den frågan kan i sig utlösa en spiral av nervositet som, även om tillväxt och sjunkande arbetslöshet ses på många håll, leder världsekonomin in i ett mörkt hål.

Det är fel att skylla det vanskligt låga ränteläget på centralbankerna. Trenden går tillbaka ett par decennier, och kraften kommer ur sättningar i demografin och ekonomin snarare än penningpolitiska beslut. Stefan Ingves och hans kollegor kan inte höja sina styrräntor utan att orsaka recession och deflation.

Men om det som väntar är en ond cirkel av sjunkande förtroende och ökad osäkerhet krävs nya vapen.

DN Ledare. 14 februari 2016