Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Nej tack till högeravvikare

Håkan Juholt vann partifejden, men framför allt förlorade Thomas Östros. Det var stilenligt för en socialdemokrati som hellre blickar bakåt än framåt.

Socialdemokraterna utser alltså en folklig kille som liknar sig själv vid ”Loket” Olsson till ny ordförande. Vad Håkan Juholt tycker om annat än försvarspolitik verkar däremot inte ens högt uppsatta partiföreträdare veta. Han var vänsterdistriktens kandidat, men röstade ja till euron och vill ha kärnkraften kvar – fattas bara annat för en man med postadress Oskarshamn. Pär Nuder, sannerligen inte vänster, påstås ha varit Juholts egen ursprungliga kandidat.

Under processen med att välja ny partiledare har allt gått ut på att trycka bort de svåra politiska vägvalen och undvika att diskutera vad Socialdemokraterna ska vilja. Kandidaterna har vägrat kalla sig kandidater och än mindre företrädare för några åsikter. Att vinnaren är ett oskrivet blad är på så vis naturligt.

Men om det är oklart vem som har vunnit är det desto tydligare vilka som har besegrats.

Partihögern, som vill dra S mot det politiska mittfältet, räknade med seger men föll på mållinjen. Mikael Damberg kan nog överleva till nästa gång, relativt ung som han är. Det är svårare att se hur Thomas Östros ska förbli ekonomisk-politisk talesman. För det är inte bara personen Östros som har ratats, utan också hans syn på världen.

När Mona Sahlin lämnade sitt testamente inför Socialdemokraternas förtroenderåd i december dömde hon ut hela valrörelsen 2010. Det var fel på skatteförslagen, fel på a-kasselinjen, och det var inget konstigt att de som arbetade inte röstade rött. Talet var märkvärdigt för att Sahlin inte bara sågade den politik partiet gick till val på utan också avslöjade att hon själv aldrig trott på den.

Thomas Östros hade redan tidigare sagt att S borde acceptera den borgerliga varianten av fastighetsskatten. Bolagsskatten måste ned för att den var avgörande för storföretagens investeringsvilja. Att återinföra förmögenhetsskatten var väldigt problematiskt, och rutavdraget för hushållsnära tjänster ville Östros behålla.

Att Östros förlorade striden om partiledarskapet beror naturligtvis bland annat på hans egna meriter. Han är till skillnad från Juholt allt annat än folklig, och han spelade en huvudroll i den partitopp som ledde Socialdemokraterna genom två valkatastrofer i rad. Men eftersom Östros precis som Sahlin tagit avstånd från sina valtal kommer frågan att förfölja honom: menar du vad du säger?

Den socialdemokratiska kriskommissionen pekade ut en bestämd färdriktning åt vänster. Staten skulle göra mer överallt, friskolors vinster skulle begränsas, skatterna måste uppåt för att välfärdsbehoven är oändliga.

Med korandet av Håkan Juholt har partiet åtminstone, precis som kriskommissionen, visat att det inte har något till övers för högersossar. Flera distrikt, däribland Juholts eget, vägrade uppenbarligen tvärt att acceptera en partiledare av Östros snitt. Majoriteten i partiet ser inget tak för den offentliga sektorns roll, och förstår inte riktigt vitsen med att älska budgetregler och starka statsfinanser på samma sätt som en moderat finansminister.

Håkan Juholt är less på tjatet om förnyelse, och därmed går han i takt med ett parti som skyr förändringar. Problemet är att väljarna både 2006 och 2010 sa nej till denna traditionella socialdemokrati. Till Östros och Sahlins lilla fördel får räknas att den politik de påstått sig egentligen vilja ha aldrig har prövats.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.