Vladimir Putin kommer att vinna vårens presidentval. Det kan man vara nästan säker på. Men efter lördagens massdemonstrationer i Ryssland mot det systematiska fusket i parlamentsvalet är sig landet inte längre likt.
Putin är alltjämt landets överlägset populäraste politiker, och oppositionen förblir splittrad. Det nya är att makten öppet utmanas och ifrågasätts.
Mycket av ilskan har riktats mot Putins parti Enade Ryssland, som av bloggaren Alexej Navalnyj getts öknamnet ”Svindlarnas och tjuvarnas parti”. Enade Ryssland är mycket mindre populärt än Putin, så det faktum att demonstranterna riktat de hårdaste angreppen mot partiapparaten i stället för mot Putin personligen ökade budskapets attraktionskraft.
Något samlat alternativ eller någon gemensam agenda finns inte. Nationalister, kommunister, liberaler och politiskt oorganiserade förenades egentligen bara av en upprördhet över hur makten utövas.
Rapporterna om systematiskt valfusk blev den tändande gnistan. Men det fanns tecken på ett pyrande missnöje redan när Putin i september meddelade att han kandiderar i presidentvalet. Putins sätt att öppet visa att Medvedevs uppgift bara varit att hålla stolen varm var utmanande även för många som tidigare tillhört anhängarna.
Den förenande kärnan i motståndet kan beskrivas som moralisk snarare än politik. Människor går ut på gatorna för att markera en gräns, för att säga: Så här får det inte gå till! Vi medborgare kräver att bli behandlade med större respekt!
Så långt liknar demonstrationerna i Ryssland såväl den arabiska våren som de folkliga protesvågor som bröt fram i samband med Sovjetunionens sönderfall. Skillnaden ligger i att den makt som utmanas är mycket starkare.
Valet var varken fritt eller rättvist. Systemet är genomsyrat av korruption. Men Putin åtnjuter också genuin popularitet. Utifrån sett kan hans machostil tyckas löjeväckande. Grunden för att många ryssar ser honom som det bästa alternativet ligger dock främst i kalla fakta.
Sovjetunionens sammanbrott innebar inte bara frihet utan också politiskt kaos och ekonomisk otrygghet. Putin har inte bara etablerat ett fast grepp om makten utan har också kunnat peka på ekonomiska hårddata. En lång rad år av mycket stark tillväxt har trängt tillbaka fattigdomen och fått en välmående medelklass att växa fram.
Även om Putin har haft stark draghjälp av de höga olje- och gaspriserna förknippar många väljare det ökade välståendet med den stabilitet som han personifierat.
Demonstrationerna i sig hotar inte den rådande ordningen. Däremot är de ett tecken på att samhällsklimatet förändrats. Alla som fått det ekonomiskt bättre låter sig inte tystas. Ännu är det främst de unga och välutbildade i Moskva som uttrycker sitt missnöje. Skulle råvarupriserna sjunka och bräckligheten i den ryska ekonomin bli synlig för bredare grupper kan stödet för det system som Putin skapat snabbt erodera.
Om regimen går hårdare fram mot demonstranter och bloggare kommer de unga och välutbildade i än högre grad att vända sig emot systemet. Väljer Putin att acceptera de allt högljuddare protesterna, kan oppositionen mogna och seriösa utmanare träda fram inom några år.
Det som Ryssland mest av allt har lidit brist på är ett vitalt civilt samhälle. Om människor nu börjar visa ett starkare politiskt engagemang och mod att gemensamt arbeta för förändring så är det ett stort steg.
Vägen till demokrati och till ett fungerande rättssamhälle är aldrig problemfri och ofta stökig. Dagens ryska oppositionspartier är inte mycket att hoppas på. Men när allt fler ryssar kräver rättvisa val och visar en vilja att tillsammans arbeta för förändring kan en demokratiseringsprocess ta sin början.