Flera europeiska länder går mot slöjförbud. Det hotar Europas anspråk på att företräda tolerans och mänskliga rättigheter i världspolitiken.
Frankrikes nationalförsamling beslutade i veckan som gick att förbjuda burka och nikab på offentlig plats. I höst väntas även den franska senaten godkänna lagförslaget.
Spanien och Belgien har tidigare i år beslutat om slöjförbud. Diskussionen förs även i Danmark, Tyskland, Schweiz, Österrike, Italien, Storbritannien och Nederländerna.
Tendensen är tydlig – och mycket oroande: Europa går mot slöjförbud.
I Frankrike har frågan skapat en ohelig allians mellan vänster och höger. Radikalfeministiska argument om att muslimska kvinnor måste skyddas från ett strukturellt förtryck har blandats med högerresonemang om att slöjan inte ”hör hemma i vår kultur” eller skenliberala argument om att det skulle strida mot demokratiska värderingar att dölja sitt ansikte.
Om kvinnor tvingas att bära heltäckande slöja är det ett oacceptabelt förtryck. Men det finns också kvinnor som valt slöjan och försvarar sin rätt att bära den.
Det franska lagförslaget förbjuder män att tvinga sina kvinnor att bära slöja. Det är osäkert hur effektiv en sådan lag blir, men principen är sund.
Det gäller dock inte själva slöjförbudet. Att staten reglerar hur vi klär oss på offentlig plats är knappast förenligt med en liberal samhällssyn.
Det blir särskilt tydligt om man riktar blicken mot Iran, Sudan och andra länder som styrs av fundamentalistiska regimer. I Iran slår sedlighetspolisen regelbundet till mot de kvinnor som inte följer statens klädregler. Det rör sig om tiotusentals ingripanden per år och misshandel av de gripna har förekommit.
I Irak har grupper av militanta fundamentalister slagit ihjäl kvinnor som har ansetts klä sig olämpligt. 2007 rapporterades ett 40-tal sådana mord. I Sudan arresterades ett dussin kvinnor förra året och dömdes till böter, fängelse och spöstraff för att ha burit byxor. I Somalia riskerar kvinnor som bär behå att piskas offentligt av islamistiska al-Shabaab.
I Frankrike kommer förvisso inga burkaklädda kvinnor att piskas – straffet är satt till 150 euro i böter – men jämförelsen förskräcker likafullt.
Det låter kanske bättre att hänvisa till strukturellt kvinnoförtryck eller säkerhetsproblem i terrorismens kölvatten än till Koranen och Guds vilja. Det ändrar inte på huvudprincipen: Det bör finnas en gräns för vilka intrång en demokratisk stat tillåter sig att göra i människors privata sfär. De europeiska stater som i en snar framtid kommer att införa ideologiskt motiverade förbud mot vissa klädedräkter gör sig till en obehaglig spegelbild av fundamentalismen.
Europa har ambitionen att vara en röst för tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter över hela världen. Men Europas trovärdighet som toleransens apostel i världspolitiken hotas av slöjförbudet. Muslimer världen över kommer – med all rätt – att uppfatta förbud mot burka och nikab som en stigmatisering och ett utryck för islamofobi. Att bara ett fåtal av Europas stater än så länge har beslutat om förbud kommer sannolikt inte att spela någon större roll för den muslimska opinionen.
Slöjförbud i Europa stärker regimer som Mahmoud Ahmadinejads i Iran eller Omar al-Bashirs i Sudan. Det är fullt tänkbart att fundamentalisterna sporras till hårdare tag mot de kvinnor som bryter mot den muslimska klädkoden, med Europa som alibi. De gör ju faktiskt bara samma sak som fransmän och belgare när de angriper kvinnor på grund av deras klädsel, kan de hävda.
Friheten kan komma att beskäras inte bara för muslimska kvinnor i Europa, utan också för kvinnor i Iran eller Somalia. Ett sämre utfall av en lag som påstås ha som syfte att stärka kvinnors ställning är svårt att föreställa sig.