Det iranska prästväldet har slagit tillbaka mot tusentals demonstranter. Regimen har tydligt visat vad den står för och vilka krafter den fruktar.
Efter en dryg vecka av massiva protester går den iranska krisen in i ett nytt skede. Utifrån de fåtaliga rapporterna tycks regimen tillfälligt ha återtagit kontrollen i landets huvudstad, även om våld förekom på onsdagen.
Men oroligheterna kan snart öka i omfattning. Hustrun till presidentkandidaten Mir Hossein Mousavi har manat till fortsatta demonstrationer mot valfusket. Dessutom har vreden över regimens brutalitet tilltagit.
Att den iranska teokratin kränker mänskliga rättigheter är ingen nyhet. Men den gångna veckans öppna våld har spräckt eventuella illusioner om fria val och ökat stödet för oppositionen.
Det uppenbara fusket i valet har kombinerats med attacker mot fredliga demonstranter och försök att strypa internet. Fram träder bilder av en polisstat, som fängslar oppositionella och stoppar flödet av fri information.
Det återstår att se om regimen överlever krisen, men den har knappast stärkts den senaste tiden. Den högste ledaren ayatolla Ali Khameneis auktoritet är kraftigt försvagad. Han gick till angrepp mot dem som ifrågasatte valresultatet redan i förra veckan, men fick ytterligare massprotester som svar.
I går förnyade han sitt budskap, men frågan är hur många som låter sig övertygas. I själva verket binds en ny generation iranier nu samman av motståndet mot prästväldet.
Inte heller har oppositionens ledande kandidater tystats, även om en av dem drog sig tillbaka under onsdagen. Ilskan och förbittringen är alltför utbredd för att kunna kväsas.
Försöken att skylla krisen på CIA eller utländska medier har knappast övertygat några andra än dem som redan är lojala mot regimen. Anklagelserna om en utländsk statskupp är löjeväckande. Alla som sett bilderna från Teheran inser att denna folkliga resning är genuin – och inhemsk.
Om något var omvärldens reaktioner omedelbart efter presidentvalet lama, för att inte säga likgiltiga.
Tonläget har skärpts de senaste dagarna. USA:s president Barack Obama har talat om sin upprördhet över regimens illgärningar och FN-chefen Ban Ki-moon har också varit djupt kritisk.
Den amerikanska presidentens fördömanden kom sent. När demonstranter möts av statsstyrt våld är det orimligt att tala om iransk suveränitet, vilket Obama gjorde. Det finns ingen rätt för något land att misshandla eller döda människor som fredligt uttrycker sin mening. Omvärlden har tvärtemot en skyldighet att reagera när en stat våldför sig på sina medborgare.
Sveriges utrikesminister Carl Bildt kunde också ha varit tydligare. I sin första bloggkommentar efter presidentvalet uttryckte han oro över Irans ”populistiska ekonomiska politik”, som om detta var huvudfrågan för dagen.
Det är lätt att instämmma i den kritik som ett antal svenska kulturdebattörer i går framförde på DN Debatt. Regeringen och riksdagen måste visa solidaritet med alla de kvinnor och män som riskerat livet den senaste veckan. Neutralitet är en omöjlighet. Omvärlden kan inte kompromissa med rätten att fritt uttrycka sin mening.
Om en vecka tar Sverige ordförandeskapet i EU. Bekymrade bloggkommentarer får inte prägla vår hållning till illgärningarna i Iran.