Regeringen har gjort det den var tvungen att göra. Afghanistanuppgörelsen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet innebär samtidigt en i sak välkommen omorientering.
Det är inte ett i alla avseenden tydligt dokument som regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet enats om. Den nya Afghanistanstrategin sägs innebära en successiv övergång från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser. ”Vår ambition är att denna process skall vara avslutad senast vid utgången av 2014”, lyder en av det gemensamma dokumentets nyckelmeningar.
Den som så vill kan välja en dubbelbetoning, dels på ”avslutad”, dels på ”2014”. Andra kan lägga hela tyngden på ordet ”ambition”. Med den första läsarten har Sveriges militära insats i Afghanistan fått ett slutdatum. Med den andra är läget först och främst osäkert. Utvecklingen på marken kan tvinga Sverige att efter hand anpassa sin strategi till nya förutsättningar.
Men att det finns tolkningsutrymme innebär inte att det som skett är obetydligt eller att vad som helst kan läsas in i trepartsöverenskommelsen. Gårdagen markerade på en gång en nyorientering i Afghanistanfrågan och ett återknytande till svensk säkerhetspolitisk tradition.
I sak är det regeringen som har fått flytta sig längst för att överenskommelsen skulle bli möjlig. Den har hittills varit kategoriskt emot allt som skulle kunna uppfattas som ett slutdatum. Hållningen har motiverats med att talibanerna kan gynnas militärt av att det sätts upp tidtabeller.
Nu har regeringen accepterat en strategi som både innehåller årtal och beskedet att den stridande styrkan ska börja trappas ned och ersättas av olika typer av stöd till inhemska, afghanska säkerhetsinsatser.
Redan i inledningen av den gemensamma presskonferensen gav statsminister Fredrik Reinfeldt en form av svar på varför regeringen förskjutit sin position. Han förklarade att det funnits tre utgångspunkter: den internationella Kabulkonferensen i juli i år, det förändrade säkerhetsläget och den svenska traditionen av brett ansvarstagande för internationella insatser.
Med andra ord: läget har förändrats. Det går inte så bra i Afghanistan som man skulle hoppas. Såväl i Europa som i USA ökar otåligheten. Samtidigt har utgången av det svenska riksdagsvalet skapat osäkerhet. Så det är inte bara önskvärt med en ny blocköverskrivande överenskommelse. Regeringen behövde den för att inte riskera ett förödmjukande nederlag i riksdagen.
Rent matematiskt hade det räckt att göra upp med Miljöpartiet. Men i praktiken behövde Reinfeldt även Socialdemokraternas stöd. Att hålla svenska soldater i ett krigshärjat område är ett alltför tungt ansvar för att byggas på smala riksdagsmajoriteter.
Här ligger Afghanistanuppgörelsens hårda kärna. Det finns ett före och ett efter. Frågan är inte bara hur just det här läget skulle hanteras utan hur svensk säkerhetspolitik brukat bedrivas och bör bedrivas i framtiden.
När det svenska deltagandet i den internationella militära insatsen i Afghanistan inleddes fanns en bred blocköverskridande förankring. Den bestod ända fram till att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inför valet gjorde upp med Vänsterpartiet.
Måndagens uppgörelse innebär parlamentariskt sett en återgång till traditionen. Vänsterpartiet ställde sig vid sidan medan sex partier slöt upp bakom en gemensam linje.
I sak är det också positivt att regeringen lyssnat på oppositionen. Hur överlämnandet av säkerhetsansvaret till afghanerna i praktiken kommer att gå är mycket osäkert. Men priset för att bara låta den militära insatsen rulla på är också högt. Nästan tio år har gått sedan den inleddes och ett militärt avgörande ter sig minst lika avlägset i dag som tidigare.
Det krävs en ny inriktning. Steg måste börja tas mot att afghanerna själva övertar huvudansvaret för sitt land.