Förklaringen bakom detta till synes svårbegripliga resultat kan sammanfattas i två begrepp: konkurrenskraft och inflation. Genom att inte ta hänsyn till näringslivets kostnader och hur företagen klarade sig på världsmarknaden, urgröptes successivt förmågan att konkurrera. Det framkallade återkommande ”kostnadskriser” inom industrin och ständiga devalveringar av kronan för att lösa problemet.
Men en ekonomi som gång på gång försöker devalvera sig till framgång skapar inte välstånd utan inflation, det vill säga prisökningar. Och dessa prisökningar äter i sin tur upp de stora lönepåslag som från början var orsaken till problemen.
Så skapar man en destruktiv inflationsspiral som bara har förlorare: samhällsekonomin, löntagarna och företagen.
Mellan 1976 och 1996 var lönetillväxten i den svenska ekonomin 324 procent.
Den som tjänade 5 .000 kronor år 1976 fick drygt 21.000 i lön 20 år senare. Men när man tog hänsyn till inflationen hade hela (!) löneökningen ätits upp av prisstegringar. På 20 år stod de reala inkomsterna och stampade. Fackens storstilade löften till medlemmarna förvandlades till luft.
Under 1990-talet insåg parterna på arbetsmarknaden att den destruktiva förhandlingskulturen behövde brytas. 1997 undertecknade man därför det så kallade industriavtalet, som sedan dess varit normen för förhandlingarna.
Tre saker kännetecknar industriavtalet. För det första enades man om att de samlade löneökningarna skulle präglas av läget i den konkurrensutsatta exportsektorn. För det andra bestämde man att industrins kostnader inte fick öka mer än i jämförbara länder. Och för det tredje kom man överens om ett antal spelregler som skulle styra förhandlingar, medling och konflikter.
Syftet var uppenbart: att säkerställa en hållbar utveckling för näringslivet och samtidigt lägga grunden för växande inkomster. Ingen som gör en ärlig utvärdering av de senaste 15 åren kan säga något annat än att industriavtalet varit lyckosamt för alla parter.
Inflationen har hållits i schack, näringslivets konkurrenskraft har stärkts och inkomstutvecklingen har varit mycket god. Totalt sett har reallönerna i Sverige ökat med 46 procent sedan 1996 (79 procent före inflation) – en radikal skillnad mot perioden 1976–1996 som gav ynka 0,5 procent (324 procent före inflation).
Ändå har ett antal LO-fack gång på gång visat sitt missnöje med industriavtalet. Man kritiserar det, man försöker undergräva det och man underlåter att berätta för sina medlemmar vad överenskommelsen betytt för miljontals svenskars privatekonomi.
I årets avtalsrörelse har kritiken stegrats. LO-familjens värstingar – som fackförbundet Byggnads – har varslat om konflikt på grund av att arbetsgivarna avvisat ett bud som ligger klart över den nivå som bland andra If Metall accepterat.
Fackförbundets Kommunal, som är lugnare i sin retorik, har märkligt nog uttryckt sitt stöd till Byggnads.
Alldeles uppenbart är man inom LO inte överens om spelreglerna på arbetsmarknaden. Inte heller från organisationens ledning har det de senaste åren funnits någon ambition att förklara, försvara och förankra den framgångsrika ordning som gällt sedan mitten av 1990-talet.
Det är mycket illa – särskilt i ett läge när svensk ekonomi kraftigt bromsar in. Och om krypskyttet mot industriavtalet tillåts fortgå kommer det att få kostsamma följder.
En dag har avtalet brutits sönder och då är det för sent att bedyra hur mycket det betytt för Sverige.