Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Normer begår inga brott

Dags att söka hjälp.
Dags att söka hjälp. Foto: Dick Makin / Alamy

I stället för att älta strukturer och mansroller borde vi lägga mer kraft på att identifiera, och behandla det fåtal som verkligen ligger i riskzonen att begå sexbrott. 

En halv procent av alla svenska män döms för sexbrott. För dem som har en pappa eller bror som begått brottet är siffran 2,5 procent.

Förklaringen är inte bara att de själva utsatts, eller vuxit upp i en familj där toleransen mot sexbrott varit hög. Det finns också en klar genetisk komponent. Bland sexbrottslingars nära anhöriga som vuxit upp avskilda från familjen finns också klart ökad risk att utsätta andra.

Uppgifterna framkommer i en stor studie från Karolinska institutet som uppmärksammades av Sveriges Radio på torsdagen. I en nyckelformulering slås fast: ”Risken för att begå sexuella övergrepp beror i första hand på genetiska och unika miljöfaktorer snarare än gemensam miljö.”

Professor Niklas Långström, expert på våldsbrott och huvudförfattare av studien, säger till SR att det är riskfaktorerna som är ärftliga, inte brottsligheten i sig:

”Det kan vara svårighet med impulskontroll, benägenhet att fastna för alkohol och andra droger, det kan också vara en upptagenhet av sex, en sorts sexmissbruk eller motsvarande.”

Även Eva-Marie Laurén, överläkare och specialist på rättspsykiatri, utvecklar i ”P1-morgon” resonemanget om de riskfaktorer som tenderar att utmärka sexbrottslingar: Övergreppen drivs ofta av ett överdrivet sexuellt intresse och ”avvikande tändningsmönster”.

Studien är intressant av många skäl. Inte minst visar den, återigen, på faran med att göra ideologi av det som till stora delar är biologi.

Det har länge funnits en stark drivkraft att förklara sexövergrepp med en snedvriden mansnorm i samhället. Strukturer som gör mannen överordnad skulle driva fram våldtäkter och andra brott. Våldtäkt handlar inte om sex, sägs det, utan om makt.

Det är viktigt att hålla ögonen på och bekämpa dåliga normer inom en kultur. Men om man är oförsiktig kan en för ensidig kamp mot strukturer lätt motverka sitt syfte.

För den som hävdar att samhället genomsyras av en ”våldtäktskultur”, och att alla män är potentiella sexbrottslingar, blir den viktigaste åtgärden att lägga tid och pengar på problematisering, samtal och utbildning kring mansnormen.

I själva verket är det alltså ”bara” en man av 200 som någonsin dömts för ett sexbrott, och riskfaktorerna är mer individuella än samhälleliga. Även om man här måste ta hänsyn till ett mörkertal motsäger detta att samhället skulle styras av en manlig norm som har överseende med, och till och med uppmuntrar, övergrepp.

Och även om det på sina håll faktiskt finns en struktur där kvinnor mer eller mindre ses som mannens ägodel måste vi ta hänsyn till alla samhälleliga motstrukturer, ofantligt starkare, som formligen vrålar ut motsatt budskap.

Detta avspeglas också i det faktum att sexbrottslingar är föraktade på alla nivåer av det svenska samhället, inte minst inom kriminalvården.

I stället för att föra eviga politiska resonemang om strukturer torde det vara betydligt kostnadseffektivare att lägga mer av kraften på att identifiera, och behandla, dem som verkligen ligger i riskzonen. Att, med Niklas Långströms ord, få de mest sexbrottsbenägna männen att ”fundera på sin aggressivitet och sin benägenhet att gå över gränser – och söka hjälp”.

Tydliggörande av skadliga normer och mönster på alla nivåer av samhället är viktigt. Men det är också riskfyllt när politiken och ideologin klampar in på medicinska fält och tar över.

På Schizofreniförbundets hemsida finns en sammanställning över hur sjukdomen betraktats över tid. Så sent som på 1970-talet ansågs föräldrarna, särskilt mamman, bära skulden till om barnet blev sjukt. ”Man beskrev psykosen som en sund reaktion på en osund miljö.” Föreställningen ”har förorsakat ett enormt lidande, ångest och skuld” bland sjuka och anhöriga.

På senare tid har man nått betydande framgångar genom att behandla dömda på svenska anstalter mot deras adhd – en diagnos som anses förekomma hos en tredjedel av de intagna. Det är en kursändring från den tid då all kriminalitet kunde skyllas på samhället.

Och antalet fångar minskar.

Läs mer. Ledare
Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.