Den 14 december sände Studio Ett i P1 ett inslag från en kommande dokumentär av Magnus Arvidson och Jesper Huor om serieskytten i Malmö. I den berättar Kiarash Effatian, son till ett av mordoffren, en förfärlig historia.
En lördag 2003 blev han informerad om att hans 66-årige far dött en naturlig död i sitt hem. På måndagen åkte Kiarash Effatian tillsammans med sin fru till Malmöpolisen, kvitterade ut pappans nycklar och begav sig till lägenheten. Soffan var blodig och på golvet låg en stor ännu inte helt torkad pöl av blod. När han återigen kontaktade polisen för att få reda på dödsorsaken var beskeden från polisen att det inte var något konstigt, och att människor ofta blöder mycket också vid naturliga dödsfall. Någon misstanke om brott förelåg icke.
På tisdagen ringde Kiarash Effatian igen. Då bytte polisen spår och skickade kroppen till rättsmedicin. Där hittades det kulhål som läkaren som skrev den första dödsattesten såg förbi. Och nu misstänkte polisen mord. Lägenheten spärrades av.
Polisen har varken bekräftat eller dementerat uppgifterna. Men om Kiarash Effatians minnesbilder stämmer finns skäl till dubbel oro över det som nu sker i Malmö. Ännu en person, av sammantaget åtta sedan i maj, har skjutits ihjäl. En polisstation har utsatts för ett bombdåd. Ett sprängattentat mot en polisstation innebär, liksom en bomb mot en åklagares bostad, en upptrappning av våldet. Och ett hot mot demokratin.
Sedan finns det förstås valörer i detta. Visste gärningsmännen att stationen var obemannad? Var syftet att skrämma eller att faktiskt döda poliser? Eller att ”bara” slänga in grus i polismaskineriet för hålla myndigheten upptagen med annat?
Förklaringarna från Skånepolisen är motstridiga. Å ena sidan är beskedet att man inte vet om det finns något samband mellan den senaste dödsskjutningen och bomben. Å andra sidan hävdas att sprängningen var en direkt hämnd på polisen, vilket enligt biträdande länspolismästare Hans Nordin ”är ett bevis på att polisens arbete mot den organiserade brottsligheten är framgångsrik” (dn.se).
Det är nog en lägesbeskrivning som han är rätt ensam om. ”Det är skit”, menade tvärtom rikspolischefen Bengt Svenson vid Folk och försvars konferens i Sälen när situationen i Malmö var uppe till debatt (DN 18/1). Och det har rikspolischefen förstås alldeles rätt i. Frågan är vad det är som felar.
Skåne har redan fått förstärkning. Vid en presskonferens i går berättade biträdande länspolismästaren att han på tisdagen begärt ytterligare hjälp och att regionen ”får vad vi vill ha”. Justitieminister Beatrice Ask säger till Ekot att om det är ytterligare resurser som behövs – vilket förnekas av rikspolischefen – så är hon beredd att ”pröva det”.
Beredvilligheten att be om och att ge tycks det alltså inte vara något fel på. Men om det inte är resurser som saknas, hur kommer det sig att Skånepolisen till synes helt havererat inför laglösheten och den öppna droghandeln på den omtalade Rasmusgatan?
Hur har polisen följt upp sitt eget larm för snart tre år sedan om att danska kriminella gäng inlett en aktiv rekryteringskampanj i Malmö och att de mot löften om fri tillgång till skjutvapen har försökt etablera sig bland svenska ungdomar, särskilt i Rosengård?
Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu trycker på detta med vapenlagarna. Han har en poäng. Det juridiska svängrummet mellan vapenbrott och grovt vapenbrott är för stort. Här är en uppstramning på gång, men av detta blir Malmö inte Bullerbyn.
Det är svårt att som utomstående se någon lösning på situationen i Malmö. Värre är att det tydligen inte är lättare för de ytterst ansvariga.