Nu liksom 2006 lägger sig oppositionen nära regeringen. Men färdriktningen är en annan, för i botten finns skilda värderingar och skilda samhällsanalyser.
Fredrik Reinfeldt har denna vecka fått smaka på sin egen medicin. Liksom de borgerliga i maj 2006 har de rödgröna nu manifesterat enighet genom att lägga fram en gemensam skuggbudget. Oppositionspartierna sluter leden för att visa att de klarar att hålla ihop och att de är redo att ta över regeringsmakten.
Liksom moderatledaren inför förra valet har den rödgröna oppositionen också lagt sig nära regeringen. Då lovade Reinfeldt att matcha alla satsningar på vård och skola med minst lika stora egna satsningar på välfärden. Det lät ovanligt lättsinnigt för att komma från en man som annars bemödar sig om att uppträda ansvarsfullt och kontrollerat. Men ingenting var just då viktigare för Reinfeldt än att täcka upp alla blottor. Och den farligaste av dem alla hade varit om de nya Moderaterna kunnat utmålas som ett hot mot välfärden.
Det är häftigt att betala skatt, sa Mona Sahlin på 1990-talet. Det anser hon säkert fortfarande. Men hon uttrycker sig inte längre så. Det skulle vara alltför riskabelt. Svenskarna är ett folk med ovanligt stort förtroende för staten. Högre skatt för bättre välfärd är här ett budskap som brukar gå hem. Just nu är det ändå tryggast att ligga lågt med skattehöjningar.
De väljare som insett att de faktiskt fått betydande skattesänkningar under de senaste åren vill gärna behålla dem. Alltså gör Sahlin som Reinfeldt. Hon och hennes allians skuggar regeringen. De accepterar större delen av de borgerliga jobbskatteavdragen, och den återställare som de gör presenteras som en växling mellan skatt och a-kasseavgift.
Lika frustrerade som Göran Persson och Pär Nuder var 2006 är nu Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det är svårt att komma åt en opposition som lägger sig så nära. Försöken att dramatisera skillnaden genom att tala om ”kostnadsslägga” och att måla upp ett akut inflationshot övertygar inte.
I en mening kan de små skillnaderna mellan budgetalternativen sägas spegla verkligheten. Valet 2010 kommer lika lite som valet 2006 att handla om systemskifte. Oppositionen bluffar inte bara. Liksom de borgerliga hade accepterat mycket i den socialdemokratiska regeringspolitiken har de rödgröna accepterat en hel del av vad de borgerliga gjort. Allt kommer inte att rullas tillbaka.
Men i ett annat avseende är den stora likheten mellan regeringens och oppositionens budgetalternativ bedräglig. Den speglar situationen på kort sikt och missar politikens dynamik.
Partierna lägger sig nära varandra inte för att åsiktsskillnaderna är så små utan för att konkurrensen om regeringsmakten driver dem till det. I grunden finns värderingsskillnader och dessa för politiken i skilda riktningar.
De borgerliga har inte bara infört de jobbskatteavdrag de lovade för fyra år sedan. Steg för steg har de fortsatt på den inslagna vägen och åstadkommit inte bara en omfördelning av skatterna utan en betydande sänkning av det totala skattetrycket.
Hos de rödgröna verkar andra krafter. I förhandlingen om skuggbudgeten satt Vänsterpartiet med svaga förhandlingskort. Dels för att dess förmåga att ta ekonomiskt ansvar tidigare varit starkt ifrågasatt av både Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Dels för att det gemensamma alternativets trovärdighet skulle ha äventyrats om de inte lyckats komma överens.
Vinner de valet förändras maktbalansen. Det yttre trycket försvagas samtidigt som Vänsterpartiet kan väntas kräva kompensation för sin tidigare återhållsamhet. Principiellt har Socialdemokraterna inte mycket att invända, eftersom de själva gärna beskriver skattehöjningar i termer av ökad rättvisa.