Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Nu måste hon agera

Foto: AFP/Jonathan Nackstrand

DN 11/9 2017. Människorättsikonen Aung San Suu Kyi tycks plötsligt stå på sina plågoandars sida, och röster höjs för att ta ifrån henne fredspriset. Många tror att hon låtit sig korrumperas. Men situationen är något mer komplicerad än man först skulle kunna tro.

Hon fick Nobels fredpris för "sin ickevåldskamp för demokrati och mänskliga rättigheter". Nu, 26 år senare, är Aung San Suu Kyi statskansler i Burma och står mitt i slakten på den muslimska minoritetsbefolkningen rohingyas, utan att lyfta ett finger.

Hur kunde det bli så?

Rohingyas sägs ofta vara ett av världens mest förföljda folk. Och det är inte en överdrift. Trots att de har levat i den burmesiska provinsen Rakhine i generationer så erkänner landet dem inte som fullvärdiga medborgare, utan menar att de egentligen hör hemma i Bangladesh. Det innebär att rohingyas saknar alla former av rättigheter. Så stigmatiserade är de att myndigheterna inte ens använder ordet "rohingyas".

Även bland dem som utger sig för att vara rohingyas vänner finns det de som vill ha det så. Förra hösten ska den grupp islamistiska terrorister som numera kallar sig Arakan Rohingyas frälsningsarmé ha mördat flera muslimska ledare, i syfte att förhindra att inplanerade fredssamtal kom till stånd.

De anföll också en säkerhetskontroll vid staden Maungdaw, och stal vapen och ammunition. Denna händelse besvarade den mäktiga militären, tatmadaw, på samma sätt som den talat ända sedan diktaturens dagar: med urskillningslöst övervåld mot civila.

FN rapporterade tidigare i år om helikopterbeskjutningar mot helt vanliga rohingyas, och om systematiska våldtäkter och avrättningar. Sedan terroristerna utfört ett nytt dåd har situationen förvärrats ytterligare, och bara de senaste dagarna har tiotusentals rohingyas flytt till Bangladesh. Dessa flyktingar talar om massakrer på hela byar, om hur militären attackerat plötsligt, låst in alla de fått tag i och tänt på.

Aung San Suu Kyi har själv varit offer för den hårdföra inhemska juntan. Större delen av åren 1989-2010 satt hon i husarrest som politisk fånge, under deras överinseende. Det värdiga lugn och den benhårda beslutsamhet hon då uppvisade var vad som gjorde henne så beundrad.

Hon läste filosofi, spelade Bach på pianot, vägrade låta sig kuvas, trots att hon inte ens fick träffa sina egna barn. När regimen erbjöd henne att lämna landet i samband med att hennes man insjuknade svårt, så avböjde hon. Hon var nämligen säker på att militären då skulle hindra henne från att återvända till sitt älskade Burma.

Det är bara fem år sedan hon och hennes Nationella demokratiska förbundet vann valet. Nu tycks hon plötsligt stå på sina forna antagonisters sida. Hon har stoppat hjälporganisationer från att komma in i Rakhine, där rohingyas lider helvetets kval, och vill inte heller fördöma det som sker. Tvärtom. Hon säger att rapporterna från FN och journalister om massmord är toppen på ett isberg av "fake news".

Alldeles uppenbarligen var det ett missförstånd att hon skulle bry sig om demokrati och mänskliga rättigheter, sägs det nu. Röster höjs för att ta ifrån henne fredspriset, eller åtminstone stryka henne från Nobels hemsida. Hon har låtit sig korrumperas, menar andra. Hon har övergett sina ideal. Men situationen är något mer komplicerad än man först skulle kunna tro.

Titeln statskansler uppfanns för Aung San Suu Kyis skull. Eftersom hennes båda barn är födda utomlands kan hon, enligt grundlagen, inte bli president. Det är alltså inte hon som formellt styr landet. Presidenten, som också är hennes förtrogna, heter Htin Kyaw.

Militären utgör fortfarande en fjärdedel av parlamentet, och kontrollerar både inrikespolitiken och försvarsfrågorna. Rakhine styrs i sin tur lokalt av nationalister. Dessutom är rasismen mot muslimer utbredd bland både de inflytelserika religiösa makthavarna och den buddhistiska majoritetsbefolkning som utgör Aung San Suu Kyis väljarbas.

Med andra ord saknar hon stöd för att stoppa folkmordet på rohingyas, och skulle få svårt att driva igenom mänskliga rättigheter för alla. Hon är, trots allt, själv fortfarande något av en politisk fånge. Men detta är enbart en förklaring, och verkligen ingen ursäkt. Tvärtom. Det är oacceptabelt att hon inget gör, att hon rentav tycks vilja stryka militären medhårs, att hon offrar ett helt folk av strategiska skäl.

Aung San Suu Kyi är en demokratisk ikon, och hon har makt såväl som omvärldens öra. Och vad är meningen med att vara med och regera om man inte vågar försöka styra? Att stillatigande åse hur ett av världens mest förföljda folk slaktas anstår faktiskt inte någon som i alla år framhållits som en frihetssymbol.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.