Och trots att Sjöstedt förespråkat ett delat ledarskap är det svårt att tro att han inte är nöjd med att vara ensam partiordförande. Risken var uppenbar att det som var tänkt som en jämställdhetslösning skulle få allvarlig slagsida, och att hans parhäst endast skulle bli ett feministiskt alibi.

Dessutom finns goda skäl att se det som resultatet av att ett skickligt taktikspel. När kraven att Lars Ohly skulle avgå först höjdes var trycket hårt att partiets nästa ledare skulle vara en kvinna. Och det fanns en risk att V skulle hamna i en situation, liknande Socialdemokraternas efter Göran Perssons avgång, där manliga kandidater knappt övervägdes.

Genom att Sjöstedt satte frågan om ett delat ledarskap högst upp på dagordningen, och skapade utrymme för både en man och en kvinna, minskade risken för det.

Med Jonas Sjöstedt får Vänsterpartiet en ledare som onekligen har flera förtjänster. Framför allt är han en skicklig kommunikatör. Och kontrasten med Lars Ohly är skarp. Där Ohly är bombastisk är Sjöstedt lugn och resonerande. Därför betyder valet ett nytt tonläge för Vänsterpartiet.

Däremot innebär det inte att partiet får en ny politik. Och lite tyder på att Jonas Sjöstedt, som tidigare har räknats till partiets förnyare, vill använda sitt starka mandat till att modernisera V och göra upp med mer av partiets historia än kommunistbegreppet. Under höstens kampanj för partiledarposten lade han sig konstant något till vänster om sina medtävlare med tal om aktivt statligt ägande.

Även i Europapolitiken har en hård vänsterlinje varit tydlig. Trots att Sjöstedt, som är tidigare Europaparlamentariker, har gjort klart att han vill att partiet ska föra en mer konstruktiv politik i EU så har han gett sitt stöd till ett utträdeskrav.

Framför allt har Sjöstedt tagit partiets benhårda motstånd mot euron till oanade höjder. I en artikel på onsdagens DN Debatt (4/1) gjorde han klart att lösningen på eurokrisen är att ”den gemensamma valutan avvecklas”.

Det är mycket oklart hur han anser att en avveckling skulle gå till, och på vilket sätt det skulle lösa krisen. I stället tyder det på en häpnadsväckande cynism då han sätter partiets principiella motstånd mot EMU före människors väl och ve.

En avveckling av den gemensamma valutan skulle få närmast oöversiktliga konsekvenser. Barry Eichengreen, professor i nationalekonomi vid Berkeley-universitetet i USA, och en ledande expert på finanskriser har förklarat att det skulle leda till ”alla finanskrisers moder”.

Eurons upplösning skulle sannolikt resultera i bankpanik när människor, rädda för att deras besparingar växlas in till en ny värdelös valuta, kollektivt tar ut sina pengar. Kapital skulle raskt förflyttas till de länder – framför allt Tyskland – som utgör EU:s starka ekonomiska kärna. Och det skulle slå hårdast mot de vanliga människor som inte redan har bankkonton och andra tillgångar utanför sina hemländer.

Sjöstedts förslag är därför lika oförklarligt som det är oförsvarligt.

Lars Ohly har varit tydlig med att den viktigaste delen av det arv han lämnar efter sig är enighet. Den splittring som tidigare rådde mellan förnyare och traditionalister har försvunnit. Och det är tydligt att han har rätt. Förnyarna har antingen lämnat partiet, eller själva blivit traditionalister.