Tänk om politikerna fick för sig att bestämma hur mycket radhus skulle kosta. Tänk om maxpriset sattes till en miljon kronor, oavsett var bostaden låg och hur mycket marken hade kostat. Kanske, kanske skulle det ändå fungera om byggbolagen fick bygga hur smått som helst, i vilka material som helst och utrusta hela området med en gemensam bajamaja i stället för badrum i var och en av bostäderna. Typ, som en lite bättre kåkstad.

Men så är det ju inte. I Sverige finns byggnormer som garanterar en viss minimistandard. Men som samtidigt gör våra bostäder dyra. För den byggherre som vill smacka upp ett nytt radhusområde behöver detta inte vara något problem. Genom prissättningen på husen kan ett bolag se till att få sina kostnader täckta och göra den vinst som alla företag behöver för att kunna leva vidare.

Men den som vill bygga hyresrätter har en annan verklighet att förhålla sig till. Där har politikerna i praktiken bestämt till vilket pris byggarna får ”sälja” sin vara, alltså vilken hyra de får ta ut. Den verklighet som DN Stockholm i går rapporterade om, med en total obalans mellan utbud och efterfrågan på hyresmarknaden, är en produkt av denna politik.

Den boom av ombildning från hyresrätter tillbostadsrätter vi kunnat se i Stockholm under det senaste decenniet kom näppeligen som en blixt från klar himmel. Fastighetsägare hade innan omvandlingsvågen klagat över att de inte fick tillräcklig avkastning på sina investeringar. Beskedet till politikerna var: gör om regelverket eller så säljer vi och flyttar pengarna till någon annan verksamhet där vi får tillbaka en rimlig andel av våra satsade slantar.

Att detta inte var tomma hot märktes snart. Men från politiskt håll gjordes inget för att stoppa utvecklingen mot en närmast hyresrättsfri innerstad.

I 28 år fick kvinnan i DN:s reportage i går vänta på sin drömvåning på attraktiva Strandvägen, alldeles intill Djurgårdsbron. Hade hyran varit högre än 9 320 kronor hon nu får betala hade hon inte behövt vänta lika länge.

Men då hade det kanske blivit för dyrt? Tja, allt är relativt. Samma dag som DN Stockholm presenterar sin genomgång av bostadsförmedlingen och kötider, skriver DN Bostad om familjen som just köpt en bostadsrätt på 103 kvadratmeter i Huvudsta utanför Stockholm. Paret fick betala 3 665 000 kronor. Om makarna tar ett tioårigt lån hos SBAB på 85 procent av bostadspriset får de betala mer i ränta efter skatteavdrag än kvinnan på Strandvägen betalar totalt. Till de 9 414 kronor som Huvudstafamiljen får betala ska läggas månadsavgiften på 5 837 kronor.

Det kostar att bo. Men eftersom också människor utan stora plånböcker behöver bo måste någon typ av stöd utgå. Försök att reglera hyresmarknaden på det sätt som hittills gjorts har visat sig döfött. Vackra illusioner om att pengar inte ska styra människors rätt att bo har resulterat i en verklighet där svarta pengar i praktiken reglerar denna rätt, såvida man inte har så mycket att man kan shoppa loss på den vita bostadsrättsmarknaden.

Det finns individer som inte själva har tillräckligt med pengar för att köpa mat. Men ingen argumenterar för en lösning där Ica, Konsum och Lidl genom politiska påbud förbjuds att sälja en brödlimpa för mer än två kronor och mjölken för mer än fem. Priset på mat regleras av marknaden, sedan är det våra välfärdssystem som får träda in och kompensera de individer som inte mäktar med prisnivån.

Det är i den riktningen bostadspolitiken borde förändras. Alternativet är inte en helt avreglerad marknad, där en fastighetsägare kan höja hyran lite hipp som happ. Det är trots inte allt samma sak att söka sig en ny bostad som en ny limpa. En viss förutsägbarhet måste byggas in i systemet.

Men när politikerna nu pratar om ökade subventioner för byggande är det att börja i fel ände. Principen måste vara att de som själva kan bära sina faktiska boendekostnader också ska göra det, medan vi tillsammans genom skatten ska hjälpa dem som inte kan.

Så kan vi få en bättre balans mellan utbud och efterfrågan.