Sollentuna kommun vill införa en särskild typ av ungdomslöner. Planen är att den som ännu inte fyllt 25 år ska kunna erbjudas arbete inom offentlig sektor för minst 75 procent av lägstalönen. Anställningarna skulle löpa ett år i taget och rymma ett visst mått av praktik och handledning.
Initiativet kommer från folkpartisten Lennart Gabrielsson. Med sig har han den borgerliga majoriteten i kommunen. Socialdemokraterna har reserverat sig. Lite ironiskt kan det tyckas då S just fått en ny partiledare som för dryga året sedan själv gått i bräschen för ett liknande avtal. Lennart Gabrielssons förslag är nästan en blåkopia av Metalls yrkesintroduktionsavtal. Det innebar att unga under 25 år skulle kunna anställas för 75 procent av minimilönen ett år i taget mot utbildning och handledning.
De fackliga företrädarna, i praktiken Kommunalarbetareförbundet och Vision, har bjudits in för överläggningar i Sollentuna. I skrivande stund är det dock bara Kommunal som tackat ja. Det mötet sker i nästa vecka.
För facket är frågan ingalunda okomplicerad. Likalönsprincipen är lagfäst, men kanske är den ännu viktigare som symbol och verktyg för facklig kamp. Här skulle man frångå den principen. Det skulle i och för sig inte vara första gången. Såväl borgerliga som S-märkta regeringar har visat prov på stor kreativitet och uppfunnit diverse rabatterade anställningsformer för att få in den ena såväl som den andra gruppen på arbetsmarknaden: långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna, äldre, yngre, funktionshindrade eller nyanlända. Men i Sollentuna skulle den anställde själv – och inte det offentliga – stå för rabatten. Det är mer utmanande.
Det är inte svårt att förstå fackets oro. Med förslaget finns risk för både undanträngning och lönedumpning. Man kan också fundera över vad privata aktörer tycker om att en kommun rabatterar arbetskraften åt sig själv. En redan sned konkurrens vrids ytterligare några varv om kommunala bad och gym kan anställa personal till 75 procent av lönen medan privata aktörer vackert får lov att betala 100 procent om de ska följa kollektivavtalen.
Man kan fråga sig var Sverige skulle ha varit utan likalönsprincipen och den utvidgade principen om likvärdigt arbete. Tolkningsproblemen om vad som är samma, lika eller likvärdigt arbete har varit stora. Arbetsdomstolens försök att mejsla fram en praxis kan inte sägas ha varit framgångsrikt. Men kanske hade löneskillnaderna mellan kvinnligt och manligt dominerade yrken varit ännu större utan principer och domstol.
Huvudproblemet är att begreppet lika arbete är en illusion. Det finns lika många sätt att utföra ett arbete som det finns arbetstagare.
De kollektiva likheterna är mindre än de individuella skillnaderna. Det finns ingenting självklart samband mellan senioritet å ena sidan, effektivitet, lämplighet och servicekänsla å den andra. Den som befinner sig i arbetslivets början kan vara både piggare och mer engagerad än den som befinner sig i slutet. Man ska inte heller glömma att många av Sveriges ungdomar faktiskt får jobb.
Men kvar är en grupp på arbetsmarknaden som har det svårt och som i en europeisk jämförelse har det extra besvärligt. Ungdomsarbetslösheten ligger på 22,9 procent enligt färska siffror från SCB. Konjunkturen spelar inte in. Siffrorna har varit stadigt höga under många år utan att regeringen förmått ändra på den saken.
Den som säger nej till att åtminstone pröva Lennart Gabrielssons förslag har en moralisk skyldighet att berätta vad man i så fall ska göra i stället. I välmående Sollentuna, med låg arbetslöshet, går 300 personer som inte fyllt 24 år utan arbete. Så kan det inte fortsätta. Det kommer att skapa sociala klyftor och en känsla av hopplöshet som riskerar att slita sönder individer och samhällen.
I brist på annat förtjänar därför Sollentunamodellen att prövas.