I sitt tal i Visby förklarade Annie Lööf att glöden i det borgerliga samarbetet falnat. För att återuppväcka andan som skapades hemma hos Maud Olofsson i Högfors 2004 bjöd Lööf in partiledarkollegerna till byn Maramö där hon är uppvuxen.
Tre veckor senare har ännu inget positivt svar inkommit (DN 26/7). På ett förmodligen oavsiktligt sätt har Centerledaren själv därmed kommit att skapa en tydlig illustration till det hennes Almedalstal handlade om: Det tidigare så väloljade alliansmaskineriet har börjat gnissla.
Medan mötet i Högfors var uttryck för en gemensam strävan att visa enighet och beredskap att ta över regeringsmakten, var inbjudan till Maramö bara ett enskilt partis försök till profilering. Och trots att tärningen redan var kastad och det skulle se illa ut om de tackade nej har ingen av de övriga tre partiledarna gjort minsta ansträngning att rädda Lööf ur den pinsamma situationen.
Sakpolitiskt har inte klyftorna mellan de fyra partierna vuxit. Det som försvagats är lojaliteten mot det gemensamma projektet. Både Centern och Kristdemokraterna uppträder vilset. De känner svindeln som närhet till fyraprocentsspärren framkallar. Att varken C eller KD hålls samman av någon stark gemensam vision om vad som är partiets uppgift gör krisen ännu mer elakartad.
I ett läge där den interna konkurrensen hotar att förgifta regeringssamarbetet kan partisammanslagning tyckas vara en logisk utväg. De ideologiska och sakpolitiska skillnaderna mellan de borgerliga partierna är i dag inte större än att de skulle kunna rymmas inom ett enda stort borgerligt parti.
Vare sig man gillar eller fruktar en sådan väg kan man dock vara säker på att den inte kommer att anträdas. Det beror inte bara på partiorganisationernas inneboende konservatism. Även analyser av vårt valsystem, medielogiken och väljarnas tilltagande ombytlighet pekar i samma riktning.
De länder som har två helt dominerande partier har i regel valsystem som gynnar de stora. I vårt strikt proportionella valsystem med en spärr vid 4 procent blir möjligheterna att framgångsrikt utmana de etablerade partierna större ju färre partier som är representerade i riksdagen. Utmanare som tar sig in har också goda möjligheter att rubba majoritetsförhållandena och på så sätt vinna betydande makt.
Om de fyra borgerliga partierna slogs samman till ett skulle det sannolikt snart komma nya utmanare: enfrågepartier, populister eller missnöjda borgerliga politiker som saknade sitt gamla parti och hellre startade nytt än rättade in sig i ledet i det nya borgerliga samlingspartiet.
Massmediernas politikbevakning fokuseras mer och mer på partiledaren. Därmed blir det en konkurrensnackdel att bara ha ett ansikte att visa upp. Om väljare som tidigare röstat på något av de fyra partierna efter sammanslagning inte gillar den gemensamma partiordföranden kan deras röster gå till ett helt annat parti.
Sist men inte minst måste även de som välkomnade alliansen när den bildades erkänna att det politiska landskapet har förändrats. Ingenting talar för att Sverigedemokraterna ska trilla ur riksdagen i nästa val. Därmed blir det svårt att skapa en majoritetsregering.
De fyra borgerliga partiernas mål i valet 2014 bör självklart vara egen majoritet. Men man kan inte blunda för risken att det efter valet blir nödvändigt att söka andra samarbetsformer. Och förutsättningarna att hantera besvärliga parlamentariska lägen skulle inte förbättras av att de borgerliga partierna satsar på en i sig svår och smärtsam sammanslagning.